EPT (extremly pre term/extremt mycket för tidigt födda barn) tråd nr 13

Hur kändes det då? Hoppas ni har en bra kurator.

Om 1 timme och 40 minuter är det ett år sedan vi kastades in i helvetet..... eller ja.... jag fattade inte riktigt det förrän vid 10 tiden dagen efter..... men vattnet började läcka 1 på natten när jag var i vecka 21+1 för ett år sedan...

Hela min kropp är i uppror... jag har ont i skinnet.... musklerna.... nästan influensa symptom... fast jag vet vad det är....
tungt att andas och fläckar för ögonen..... och så "beredd" hela tiden... den paniska beredskapen och pulsen därtill.....
och det hjälper inte att jag ser honom framför ögonen just nu.... ser att han lever... ser att han mår bra... vet att vi vann..... VET att han är här och allt gick bra....
Men min kropp fattar inte det..... och min omgivning fattar inte att min kropp inte fattar och fattar inte alls varför jag är ledsen och känner så här.... när han är här....

morgondagen blir tuff..... lördag tuffare för det var då läkaren sade till oss att Elias bajsat i vattnet och att det var för att han var stressad och skulle födas och dö inom nåt dygn och det fanns inget de kunde göra....

Tack... jag har nån vän som förstår som gått igenom samma.......

För att förstärka effekten fick jag även min mens också.... så jag konstant kommer att gå och "rinna"
Åhhh vill bara gräva ner mig i sängen och äta choklad typ.... Önskar att T tagit ledigt idag

känns lite bättre.... Elias sitter och äter macka och är så söt.... och jag sms:ade lite med en av barnmorskorna som hade hand om mig då.... eller ja... när jag var 22+5 när jag kom till BB och nästan började räknas som gravid...
Kändes bra att få "prata" med henne och berätta hur det hade gått....

kram på er

låter konstigt.... framtida syrgasbehov??
De menar kanske att han kommer att gå hem med syrgas... men det är du ju inställd på!?

och det finns ju de som haft syrgas 9 mån till 1 år...
Har någon nämnt någonting om hans syrgasbehov?
Något om hans lungor etc..... om de vet vad som hände då när ni fick åka tillbaka till Lund i Ilfart??

Tack så mycket söta ni!!! idag känns det mycket bättre och jag tror att det förstärktes extra eftersom jag fick mens också, så varje mensläcka för mig blev en "vattneläcka" och hela kroppen reagerade våldsamt. Nu har jag vant mig mer vid att jag har mens så det är inte lika mkt reaktion nu....

Morgondagen är alla hjärtans dag, den dagen läkaren sade att Elias bajsat i fostervattnet och att han skulle födas död och hamna i minneslunden i Limhamn efter kremering när vi tagit vårt farväl.... så den är också tuff men vi har bestämt oss för att vända den dagen till nåt bra igen... att "återta" dagen på nåt vis.

Vi ska gå långpromenad med barnen till en lekplats och ha med oss varm choklad och kaffe och köpa med vaniljhjärtan från lokala kondiset och sen ska vi hem och dricka mer varm choklad och värma oss och spela spel med Isabelle och bara mysa som en familj och sen laga en god middag tillsammans och baka nåt gott och sen se en bra familjelfilm och mysa med lite popcorn och gott att dricka. Isabelle behöver nåt roligt nu känner jag efter att ha varit isolerad  så länge. Hon har inte varit i förskolan på över 5 veckor nu pga alla smittor där går och vi har i princip inte träffat någon mer än på min morfars begravning... och såklart kom förkylningen som ett brev på posten efter det.

IKVÄLL ska dock jag gå ut på restaurang med 4 andra prematurmammor och det ska bli så skönt och så roligt och trevligt!!!

Tack för allt stöd!!
Kramar!!!!

Jag kan bara tala för mig själv, men Jag har inte ångest i vanliga fall... jag mår jättebra och är mycket lycklig.

Det var bara nu när det var ett år sedan vattnet gick som jag mådde dåligt.... känslorna kom tillbaka.
De 2 månaderna innan Elias föddes hade jag ständig panik eftersom vi fick besked på att han skulle dö och jag bara väntade på en infektion eller värkar....

Paniken jag kände varje gång vattnet rann i 2 månader har skapat muskelminne så första dagen av varje mensperiod så går min kropp tillbaka till den paniken och beredskapen igen.... och jag fick mens på årsdagen trist nog så det förstärkte verkligen effekten.

Jag mår bra igen nu och kroppen har vant sig vid mensen och jag får inte panik varje gång det rinner nu.
Men 2 månaders (för mig) psykisk terror i en sjukhussäng sätter de spåren på mig.... fast alla reagerar ju såklart olika på olika saker... och ibland på samma saker och jag vet med mig att jag är känslig.... ibland lite överkänslig

Men som sagt... förutom den dagen har jag mått hur bra som helst sen Elias föddes och jag förstod att han skulle klara sig

Sen sörjer jag såklart att jag inte fått uppleva en normal graviditet och normal förlossning... det är något jag verkligen vill få uppleva....

Det är väl inget fel på dig för att du inte upplever detta... det måste vara väldigt skönt! Alla är vi ju olika och det är nog inte alla som har behov av att älta och sörja.... Du är kanske helt enkelt bättre på att släppa och gå vidare i ditt liv när det gäller andra saker också....

Jag är av naturen långsint och en grubblare och ältare (bläää) men jag jobbar på det