Hej!
Har ungefär samma historia som du, vi förlorade vår lilla tös i magen i v.37+2 och genomgick en vaginal förlossning med vetskapen om att vår lilla prinsessa inte levde längre. Är nu gravid igen i vecka 14. Har sammma barnmorska som i förra graviditeten vilket är en trygghet för mig då hon vet hela historien. Går även på spec.mvc hos en läkaren 1 gång/månad för ultraljud. Förstår så väl din rädsla då jag själv känner samma oresonliga skräck för förlossningen. Har tagit upp detta med både barnmorska och läkare och båda har gett samma svar, jag kommer inte att få gå tiden ut utan kommer att sättas igång/snittas i vecka 37 eller 38. Har även fått en remiss till aurorasamtal för att försöka bearbeta min rädsla, efter det tar jag (tillsammans med min man) beslutet om vi vill försöka oss på en vaginal förossning till eller om vi vill ha ett snitt. Alternativet är att pröva en vaginal förlossning men att om det blir för påfrestade psykiskt/fysiskt kunna avbryta för snitt. Med detta vill jag säga att du ABSOLUT INTE är löjlig, din rädsla är helt befogad, vi har ju bar 100% dåliga erfarenheter. Är säker på att både din bm och läkare kommer att förstå din oro och ta den på allvar. Jag har bara blivit väl bemött av sjukvården och hoppas att du får samma bemötande.
Inboxa mig gärna om du vill prata mer.
Kram!