Din älskade hund är instängd i ett brinnande hus tillsammans med en för dig okänd 6 mån flicka......

Jag räddar min hund. Till Milo har jag ett band men det har jag inte till barnet.
Så jag sätter "mitt" i första hand!

Och jag hade ALDRIG i mitt liv offrat mina djur för ett barn.

Ja tänk om. Då är det som det är. Och det är upp till var och en att prioritera. Jag prioriterar djur och kan förstå att andra gör det med.
Så helt okej.

Nej, för jag hade resonerat precis likadant. Då kan inte jag döma den personen,

Haha, sant..

Jag skulle känna vrede över att förlora mitt barn. Men jag skulle inte kunna vara arg för att nån annan valde at rädda det den personen älskar.

Fast det vet du inte, för du vet inte hur jag är...=)

Det håller jag nog inte med om. Alla är inte som du.

Och du vet inte hur jag är som person. Jag är ganska känslokall.

Jag skulle vara arg över det faktum att förlora ett barn, men jag skulle inte kunna döma den personen för att den gjorde det valet. Det vore dubbelmoral ifrån min sida. Och jag hatar dubbelmoral.

Och det är jag glad över. Har fått vara med om fler dödsfall på sistone än normalt. Och då är det bra att vara stark.

Varför inte? Nu är du lite snabb att döma. Jag har brist på empati men inte när det gäller mina nära. Mina vänner, mina syskon och min sambo är allt för mig. Jag värnar om dom. Utomstående däremot skiter jag i. Och min känslokalla sida har vart bra för mig. Båda mina föräldrar dog nyligen med ett år emellan. Jag grät inte, jag tog hand om min storasyster. Det är det som är bra med känslokallheten, jag hanterar kriser jäkligt bra.
Men jag är fullt kapabel att älska. Att få ma i oktober slog hårdare på mig än nåt annat nånsin gjort.

För mig är djur viktigare. Dom har aldrig sårat eller lämnat mig eller gjort mig illa. Dom finns alltid för mig. Jag behöver mina djur för att fungera. Därför är dom viktigare.

Nej nej, ingen fara med det. Jag behöver bara inte sörja. Jag klarar mig ändå..=)

Men jag kan inte. Min mamma var mitt allt men ändå så kan jag inte sörja. På sistone har jag dock börjat minnas henne mycket och det är jobbigt. Men, sånt är livet och jag kan inte göra nåt åt det. Alltså bara se framåt och försöka göra nåt av mitt egna liv.
Sorry TS att det blev lite OT.

Jag kommer klara mig. Tror inte att jag kommer få sota för det.. Jag har haft mitt med min depression och min PÅ, nu ser jag bara framåt...Försöker göra saker som skulle göra min mamma stolt. Det räcker..=)

Nu är vi OT igen, men jag tror att alla hanterar saker på olika sätt. Att jag reagerar såhär är antagligen för att allt hände på en och samma gång nästan. Jag var mitt uppe i en seperation när mamma dog,min låssaspappa slutade älska mig, sen var det struligt på jobbet, jag flyttade till ny stad där jag känner ingen, farfar dog,pappa dog,jag fick en ny okänd bror,tjafs med bouppteckningar, en viktig vänskap tog slut och jag fick missfall. Då kan jag inte tillåta mig att sörja. För gör jag det så tar jag mig inte upp igen.. Men för att återkomma till ämnet... Just all skit som ni nu fått ta del av har gjort att jag känner som jag gör för mina djur. Dom har funnits där hela tiden.