Min egen filosofi är:
"När du är död känner du dig likadan som du gjorde innan du blev till."
För om vi kan acceptera att vi inte existerade innan vi blev till, varför har vi så svårt att acceptera att det också finns en slutpunkt för vår existens?
Livet är ingen tävling i vem som "ser sanningen bäst" eller "klarar sig bäst utan snuttefiltar".
Livet går ut på att må bra, ha kul, uppnå mål, växa som människa och vara ödmjuk mot andra.
Hur menar du nu?
humlansblogg.blogspot.com/
En diskussion för några hundra år sedan:
Gubbfan 1: Jorden är ju rund!
Gubbfan 2,3,4: HHAHAAHAHAH du ska hängas!!! Vi har bevis för att den är platt så håll käften. Vi lever i ett upplyst samhälle. HUR kan du komma här och sprida en massa vidriga villfarelser???
Samhället har alltid trott att det varit upplyst. Långnäsa till de som inte kan se att mycket mer finns att upptäcka.
Så småningom? Homo sapiens vandrade ut ur Afrika och spred sig i världen för 150.000 år sedan, du tycker inte att vi har haft ganska lång tid på oss att märka om vi "fortsätter leva efter döden"? Om 150 tusen år är för kort tid för att hitta grundläggande empiriskt material för dig att utgå ifrån så är jag nyfiken på hur lång tid och hur stor urvalsgrupp du behöver då?
Antingen har icke existens troende ratt, och da existerar vi inte. Eller sa har vi som tror pa efterlivet ratt, och det lar du ju se da 
Lar inte ta nagra miljoner ar, och alla som redan har dott har ju redan fatt svaret, eller hur?
Sniglar och Krut skrev 2008-11-24 00:48:00 följande: