Hur mår skilsmässobarn i Sverige? (långt)

Min sambo har en 9-årig son med sin ex-flickvän. Pojken bor med mamman i ett land där skilsmässor inte är vanligt (deras hemland). Min sambo och hans ex har aldrig bott ihop utan pojken har växt upp först enbart med mamman och sedan tillsammans med mamman och hennes nye make. Under alla år har han haft en tät kontakt och bra förhållande med sin biopappa (pratas vid per telefon nästan varje dag).

Ända sedan pojken började skolan för 4 år sedan har det varit problem: han har varit stökig, okoncentrerad, lyder inte (både hemma och i skolan) och det tog ca 2 år innan han började lära sig läsa och skriva. Senare visade det sig att hans inlärningssvårigheter berodde på att den medicin han då tog gjorde honom konstant halvgroggy, men under alla år har alla hans problem ändå skylts på (av psykologer och lärare) att föräldrarna är separerade och att han har blivit känslomässigt störd av detta.

Då jag träffar pojken framstår han som vilket barn som helst: för det mesta go´ och glad men ibland bråkig. Jag misstänker att hans mamma, psykologerna och lärarna har förstorat upp allting bara för att skilsmässor inte är så vanliga där och att alla psykologbesök, byte av skolor (eftersom skolorna ser honom som "ett hopplöst fall"), tvång att kalla mammans nye make för pappa o.s.v. är det som har gjort honom förvirrad.

Jag inser att det finns lika många reaktioner på en skilsmässa som det finns skilsmässobarn men jag vill ändå fråga: Är det vanligt att barn blir så här vid skilsmässor i Sverige? Är det en lösning att han helt bryter kontakten med sin biopappa (som en psykolog ansåg)?