Gnällig bebis med mamma

Jag känner mig helt knäckt av vår son just nu.

För att göra en lång historia kort så hade jag en mardrömslik förlossning som höll på i 28 timmar och slutade med att sonen fastnade i spinae vilket resulterade i akutsnitt. På natten efter att sonen hade fötts så blev han sjuk och vi visste inte om han skulle överleva. Som tur var gick det bra.

De följande 8 månaderna var sonen sedan extremt gnällig, skrikig och ville bara bli buren hela tiden och då menar jag hela tiden. Man fick inte sitta still och han sov totalt 30 min på dagarna ungefär. Somnade vid 22-23 på kvällarna och vaknade sedan vid 7-8. Sen efter ca åtta månader så vände det och han blev världens gladaste bebis (oftast). Men nu sedan någon månad tillbaka så har han blivit extremt gnällig igen och då mest med mig. Om jag går upp med honom på morgnarna så bara vrider han sig i min famn och skriker och gnäller men när maken gör det så är det inga problem utan då är han oftast på ett strålande humör.

Han har alltid varit mammig och velat komma till mig när han ser mig. Och nu så fort han ser mig så gnäller han och vill ofta till mig. Vilket han ju oftast får såklart. Sen gallskriker han när det är mat på gång och han ser att maten håller på att göras iordning (han vill ha på en gång), han gallskriker oftast på skötbordet. Men framför allt så gnäller och skriker han med mig.

Jag känner mig helt knäckt över detta och det känns ibland som att han inte tycker om mig. Min man, mamma och bvc-psykologen tror alla att det är för att han vill vara nära mig och kan gnälla hos mig, men jag vet faktiskt inte om jag tror på dem. Jag orkar bara inte med allt detta skrikande och gnällande! Ikväll tog jag bilen och åkte iväg en tur och bara satte mig och gallskrek i bilen, ni anar inte hur skönt det var!

Är det någon som har varit med om samma sak eller har det likadant? Jag känner att mina krafter är uttömda och att mitt tålamod och stressnivå är på botten.