Vad har ni fått för knäppa komentarer?

När Edvin (föddes i v 28+5, 935 g) var cirka 4½ månader gammalll skulle han operera ljumskbråck. Han har "alltid" varit en "spänstig" kille som gillade att stå i famnen på oss med raka ben och småhoppa lite. När min man sitter utanför sjukhuscafeterian och väntar på att jag ska komma med lite mat till oss, så stannar en tant och fäller en kommentar som jag hör eftersom jag precis kommer då:
"Men, vad spänstigt barn ni har! Han kan inte vara många dagar gammal!"
Jag blev mest förvånad över att hon inte gjorde kopplingen att ett nyfött barn inte kan hoppa så, men berättade bara aför henne tt han var 4½ månad gammal. Då sa hon "Jaha" och gick därifrån

"Meeen vad liten han är!" har man ju hört tusen gånger... När man då förklarar att han är född för tidigt och låg på sjukhus i 3½ månad innan han fick komma hem, så fick man ofta höra "men, oj, att ni orkade!"
Det klart att man orkar! Man är dödstrött och oroar sig hela tiden, men man överlever och orkar.

Följande är inte knäppt egentligen, för jag förstår hur han tänkte, men det är ändå lite typiskt hur en del kan tänka...

När Edvin var kanske omkring 7 veckor gammal så kom hans farmor och farfar och såg honom för första gången (olika omständigheter gjorde att de inte kunnat komma tidigare). Farfar var ganska avvaktande och sa ingenting överhuvudtaget under besöket. Edvin låg i värmesäng och farfar vågade inte ens komma och ställa sig bredvid sängen, utan stod någon meter ifrån och liksom sträckte på huvudet för att se sitt barnbarn.

När vi några dagar senare besökte dem (Edvin var kvar på sjukhuset) så undrar min svärfar om det kommer att bli "nåt fel" på Edvin. Jag fick förklara för honom om vad Edvin riskerade i framtiden, men svärfar frågade igen i lite andra ordalag om det skulle bli "nåt fel" på Edvin. Jag förstod så småningom att han var rädd att det skulle bli något fysiskt handikapp, ungefär som om han skulle bli utan öron eller bara ha en arm

Han kunde inte föreställa sig de risker som vi som föräldrar såg framför oss, bara kroppsliga defekter. Han var nog chockad över att Edvin överlevde.

Numera tror jag att Edvin är favoritbarnbarn med speciella band både till sina mor- och farföräldrar. Detta beror nog på den annorlunda start i livet som han fick.

Jag har också ofta känt mig utanför när det snackas förlossningar!

När jag satt och fikade på mitt jobb första veckan efter att jag börjat arbeta efter föräldraledigheten, så kom det upp att jag hade snittats. Då bröt det ut direkt om alla som hade fött med snitt, om hur hemskt det hade varit, hur de kände att det slets av magmuskler m.m. Sedan hade de inte fått hålla sitt barn på sekunden efter snittet, utan fått vänta medans personalen torkade av barnet eller något annat.
Oj, då, stackarna som fick vänta flera sekunder! *grov ironi*
Jag gick iväg och grät en lång stund...

När Edvin föddes blev jag tvungen att sövas för att spinalen inte tog som den skulle och läkarna vågade inte vänta längre för att Edvin mådde för dåligt.
Sedan fick jag halvvaken se min son ligga i en kuvös 2½ timme senare. Jag minns inte den händelsen, men jag har fått det berättat för mig.
Ytterligare 2½ timme senare (fem timmar gammal) åkte de med Edvin i ambulans till ett annat sjukhus och vi var kvar på det första (egentligen tredje, läs min presentation så fattar ni) sjukhuset.
6 timmar senare (11 timmar gammal) får vi komma efter och jag minns att jag fick sticka in handen i kuvösen och röra vid mitt barn några sekunder.
5 dygn senare (5 dagar gammal) fick jag första gången hålla mitt barn (och jag vet att det är många EPT-föräldrar som fått vänta ännu längre)!

Vadå jättejobbigt att inte få se och hålla sitt barn sekunder efter förlossning?!

Jag har för mig att prematurer brukar ha tre ögon iaf alla som jag har träffat!