behov av pepptalk :D Skiträdd.

Jag har 2 barn och jag var inte det minsta rädd när jag klev in på förlossningen tänkte att klarar alla andra det så klarar jag det och så tyckte jag att de som jobbar med det där kan ju sin sak så de får ge mej den bedövning som behövs när den behövs....litade med andra ord väldigt mycket på dem men det visade sej att jag nog skulle varit mer bestämd med vad jag ville ha och behövde...för jag fick ingen information om nåt tyckte jag...visste inte när jag skulle krysta eller nåt sånt..jag kände av mina krystvärkar tidigt och när jag gjorde det så visste jag inte om jag var öppen fullt så att jag kunde krysta eller om man skulle försöka vänta lite så jag höll emot allt vad jag klarade av tills jag fick panik och inte kunde kontrollera mej längre utan skrek rakt ut istället för att krysta så till slut visste jag inte hur jag skulle kunna vända mina skrik "neråt" så att jag kunde krysta istället.... det slutade ju bra men det var så mycket onödigt ont.....så nu inför min andra förlossning så berättade jag för min bm om min första förlossning så tyckte hon att jag skulle prata med en aurora vilket jag gjorde så vi gick igenom den första och så pratade vi om hur jag ville att nästa skulle bli och den blev perfekt och jag gick in med lite mindre oro än om jag inte hade fått prata med någon.
Så mitt råd till dej är att antingen prata med en auroa eller skriva ner precis hur du vill ha det inför förlossningen, prata med din barnmorska!! hon kan lösa det så att det kommer upp nånting på datorn så att de på förlossningen vet att du är orolig.

Lycka till!!

Jag vill bara nämna något om öppningsvärkarna, de som många säger att de tycker är värst.

Något som jag inte tänkte på innan jag hade fött barn var att mellan värkarna har man inte ont alls.

För mig gjorde det enorm skillnad, för om jag på förväg vet att jag bara kommer att ha ont i ca en minut så klarar jag nästan vilken smärta som helst. Jag räknade sekunderna och andades så lugnt jag kunde och sedan så gick det plötsligt över. Och så får man några minuter att vila på. Jag tänkte liksom bara en värk i taget, om du förstår hur jag menar. För mig hjälpte det jättemycket.

Det är ungefär en MILJARD gånger läskigare att tänka på att föda barn än att göra det.

Har haft mycket sammandragningar ibland 5-6ggr om dagen, men nu har det lugnat ner sig ordentligt. Ett tag trodde jag att förlossningen var på gång, bebis rörde sig inte lika mycket och vi ringde förlossningen och fick åka in. De gjorde en undersökning och konstaterade att barnet mådde bra och låg väldigt lång ner. Har ju kännt att det hickat i hela underlivet. haha! Men bebis verkar ha lagt sig mer uppåt nu. Jag hoppas att jag kommer få gå hela vägen ut. Är ju bara i v.31 Ska definitivt skriva ett förlossnings brev där det står precis som jag skrivit till er här inne. Så de vet om att jag är orolig och nervös. Det är viktigt för mig att de vet att jag har vaginism (slidkramp) bara att de vet det gör mig lugnare.. :)

Jag är också skitskraj inför förlossningen och tänkte dela med mig lite här.. Ja är inte mest rädd för smärtan och hoppas på att kunna föda utan medicinska smärtlindringar, men jag är däremot livrädd för att något ska gå fel under förlossningen. Att BM kommer att säga till mig att ungen måste ut nu!!!! annars är det allvarligt eller dyl. Jag är nog rädd för att bli ansvarig över min bebis liv utan att egentligen veta hur jag kan påverka det. Vad gör jag om hjärtljuden går ner, eller om bebisen har bajsat i foster vattent, eller om bebisen fastnar med axeln, eller om hon inte får tillräckligt med syre? Jag vet att man ska andas och slappna av, men tänk om smärtan blir så olidlig att jag totalt drabbas av panik, eller rent av svimmar?

Jag försöker att intala mi själva att kvinnor har gjort detta genom alla tider och att vi i Sverige är lyckligt lottade med kompetenta BM och läkare, men att veta att man har något bland det största framför sig är läskigt...

Jag har inte själv fött barn (än...är i v24) men jobbar som uska på förlossningen och har sett ca1500 förlossningar...
jag är också rädd, men försöker tänka så här.
1. Alla andra klarar ju det så varför skulle inte jag göra det?
2. Det är under så kort tid man har ont i skillnad för vad man får.
3. BM brinner för sitt jobb och de vill till 200% att du ska få en udnerbar förlossning och de vet verkligen vad de gör.
4. Det finns smärtlindring.
5. Jag tar det som det kommer...planerar inte in i detalj.
om du vill fråga nåt...så skriv ett meddelande till mig...Kan inte svara på allt...men har ganska bred erfarenhet.

LYCKA TILL!! DU FIXAR DET! KRam

Har ni som är rädda funderat på att ta med en kvinna (ex. mamma eller bästa väninna) som redan fött barn till förlossningen. Jag hade allvarliga funderingar på det när min första skulle ut, men det blev inte så (gick bra i alla fall).I många länder är det ju faktiskt så att barnafödsel är en sak för hela den kvinnliga släkten...

Smärtan är för övrigt inte som någon annan smärta, den är stor men inte negativ (för mig iaf). Och du SKA inte ha kontroll, du ska släppa den; som de andra redan påpekade är din kropp skapad för att föda barn även om DU inte har en susning om hur det ska gå till... och om någonting mot förmodan inte går som det ska av sig själv finns det kunnigt folk runt dig som vet bad de ska göra!

jag tror inte man kan föreställa sig hur det är förens man själv upplevt det. Man får bara hoppas på att det går toppen helt enkelt :)

Jag har fött ett barn och är i v.19 med mitt andra.
Det tog inte mer än 2 minuter efter att min dotter kommit ut och jag hade legat i över ett dygn med värkar som jag tänkte " Det här kan jag göra 10 gånger till".

Allt har sin naturliga gång. Varför oroa sig i förväg. När du väl ligger där så är det bara full fokus på att få ut det lilla livet. Det finns männinskor omkring dig hela tiden som har varit med om de flesta situationer.

Lycka till!

Det bästa jag gjorde annorlunda med min andra var att ge efter för värkarna och följa med dem istället för att jobba "mot" dem, när jag bara gav mej hän så var det ju lättare och man förstod det hela på nåt vis...

läs min förlossningsberättelse.. den e väldigt positiv, kan tillägga att jag har gått och pratat för extrem förlossningsrädsla och var helt inställd på snitt..