Problem med sköldkörteln? Del 10

Teori: att sköldkörteln inte helt lagt av utan emellanåt fungerar lite grand och emellanåt inte alls? Och allt det där med att saker inte "ska" hända är ju struntprat. Alla är olika och märkliga saker kan hända.

Har de undersökt hur funktionen är av din sköldis? Alltså fått göra en röntgen av den för att se hur funktionen (eller bristen på densamma) ser ut? Man kan göra finnålspunktion också för att titta närmare på hur sköldisen ser ut. Om det håller på och hoppar på det där viset så kanske det enda raka är att ta bort den så att läget blir stabilt.

Det är inte sant att man inte opererar om man "bara" har hypo. Innan jag blev helt utredd så fick jag veta att risken fanns att det blev operation om det visade sig att det skulle behövas. Det är riktigt att de flesta med Hypo inte behöver opereras, men visar det sig att sköldisen inte är stabil (antingen i låg produktion eller avstängd) så kan det behövas ändå. Du ska ju inte behöva gå omkring och ha det på det här viset ju!

Sådana här saker kan ändras över tiden också. Det är inte alla som hittar en dos och sedan är det bra med det. Jag vet att det är många läkare som inte vill ta till sig att sköldkörteln kan pendla men det förekommer faktiskt. Jag har pendlat i åratal tills den slutligen packade ihop butiken och drog till sällare jaktmarker.

Och det klart att han tycker att den skulle lägga av! Den är ju uppenbarligen fladdrig men den lägger ju inte av på kommando bara för att man tycker att den borde. Gör den inte det så finns det ju ingen annan råd än att operera, för då blir du garanterat stabil.

Stå på dig, försök att få en remiss till en specialist så att du får ordning på det här.

*styrkekramar*

Jag fick inte min diagnos förrän i vintras men jag trodde ju att det var bara jag som fånade mig och att alla väl har det som jag. I åratal har jag rasat alt klättrat snabbt i vikt utan att jag ändrat min kost eller hur jag rört på mig (har många gånger fått höra att jag inte ska ljuga om min bullemi *himlar med ögonen*), gått från frysa som attans eller svettas som en gris... Listan kan bli hur lång som helst.

Och sedan är det alla MF och MA jag haft oxå. Jag är helt säker på att jag åtminstone varit dålig sedan 1996 men när man inte ens veta att sjukdomen finns så är det inte så lätt att begripa vad som är snett. Sett i backspegeln är det lätt att vara efterklok och se hur dåligt jag mått och hur kroppen flippat ut på grund av att min sköldkörtel inte fungerade som den skulle.

Sedan är det svårt också när man möter läkarkåren för det är många som är väldigt okunniga och som hellre avfärdar en som hypokondriker och att det jag berättar om hur jag mår och har mått inte kan stämma. Och jag har inga bevis heller eftersom jag inte fick diagnos förrän i vintras. För all del, de kan ju inte kunna allt men man kan ju läsa på lite när man får en Hypo- eller Hyperpatient kan man tycka. Och lite skrämmande kan jag tycka att det är också för sköldkörtelstörningar är en hyggligt vanlig åkomma, och trots det så har jag känslan av att intresset för detta problem är milt sagt svagt. Det känns nästan som om veterinärer har bättre koll (eftersom hundar och katter också drabbas).

Jag blev arg och läste på och har pumpat vänner som är läkare på vad de vet och vart jag ska vända mig för att få vettig information för jag har insett att för att vara sjuk och få hjälp att bli bra igen så måste man vara stark och påläst. Det är ju knepigt också när man har en sjukdom vars symptom bl a är handlingsförlamning och depression. Det kräver väldigt mycket av en att orka när allt man vill är att sjunka ner i ett hål och försvinna...

Jag mår fö bättre idag än tidigare i veckan. Kanske är det så att det fria fallet av mitt järnvärde bromsats av allt järn jag petar i mig? Hoppas verkligen det!

Det är väl lite olika. Jag får mina svar på några dagar medan andra får vänta i evigheter om de alls hör av sig. Men vill du veta så ring! De proven är snabba att kontrollera så på en vecka brukar de definitivt vara färdiga.

Amen to that. Jag förstår inte varför de inte tittar på hur patienten faktiskt mår också. Intervallet är ju så brett och dessutom så är det ett normalvärde för friska människor. Och tom det är nog för högt eftersom man tror att det finns ett inte så litet mörkertal av människor där ute vars sköldis inte fungerar riktigt som den ska som räknats in i normalvärdet.

Ja ja. Jag mår hyfsat ännu iaf. :) Om bara HB-värdet blev lite bättre så jag inte flåsade så förfärligt i uppförsbackar och trappor...

Jo det blir bättre när man hittar rätt. För min del blev skillnaden markant när jag till slut blev "nedtryckt i skorna" (eftersom jag jag har hypo och höga antikroppsvärden). Allt blev bättre.

Vissa saker tar lite tid att hämta sig från iofs. Jag kan inte bara gå på i ullstrumporna och pressa mig som jag gjorde förr utan får lyssna uppmärksamt på min kropp så att jag inte tar i för mycket. Sånt slår tillbaka på en gång.

Men minnet började funka igen och trots att jag är gravid har jag tappat i vikt. 2 kilo bara rasade av mig så fort värdena kom i ordning av pur förskräckelse så plötsligt fick jag nyckelben igen (trevligt, trevligt) och sedan tickade det ner en 3 till, antagligen för att jag till slut faktiskt orkade röra på mig också igen.

Jag ligger ungefär 20 kilo (25 innan det här raset) över det jag vägt när jag inte pendlat upp eller ner i vikt men jag vet inte om jag någonsin kommer att komma tillbaka dit, men kan jag komma ner en sådär 13 kilo någon gång efter att bebben är född så blir jag glad. Nu sedan jag fått dåliga järnvärden händer ingenting alls (måtten håller sig vilket jag är glad för) men jag sitter ju still mycket eftersom jag flåsar så förbenat så fort jag rör mig så jag orkar inte göra något alls.

Jag äter bättre nu också. Förut petade jag i maten och orkade ungefär lika mycket som en kinkig 5-åring. Jag har aldrig ätit några mängder med mat men det börjar se normalt ut på tallriken igen nu.

Bara några exempel på sånt som gjort mig barnsligt glad!

Hej kejtan! Det är väl ingen som har riktigt bra koll på hur många det är som är drabbade och många siffror är i omlopp - mycket för att många går odiagnostiserade eller feldiagnosticerade. Det är dock klassiskt att få problem med sköldkörteln, antingen att den gasar eller bromsar efter en graviditet. Det du beskriver skulle kunna vara Hypothyreos.

Är man osäker så finns det ingen anledning att inte be VC ta blodprov och testa för detta och för antikroppar. En siffra jag hörde nyligen är att man misstänker att så många som 40 % av de som fått diagnosen utmattningsdepression egentligen har en sköldkörtelrubbning. Många skulle kunna må mycket bättre och slippa gå sjukskrivna utan att bli bättre i åratal om man gjorde detta blodprov. Tveka inte!

Jag tror nog att du kommer att få öka med mer faktiskt. Jag blev gravid när mitt TSH låg på 4.7 och jag höjdes med en gång med 25 men fick sedan höja med ytterligare 25 för att snabbt komma ner under 2.0. Den här dosen kan komma att ändras för min del eftersom jag långsamt är på väg upp, vilket är normalt under en graviditet och när man ammar, så jag räknar med att när jag är på topp så kommer jag att ha gått från 75 till 150. Sedan får vi se var jag ska ligga men jag gissar att jag inte kommer att gå ner mer än till 100, kanske blir det tom mer eftersom jag ska hållas i botten för att neutralisera mina antikroppar.

Du borde dessutom få gå hos spec.MVC eller Endokrinolog nu när du är gravid. Visserligen har de lite olika rutiner på olika ställen men graviditet och sköldkörtelsjukdom är en knepig kombination, speciellt som du ligger mindre bra till från början.

Man kan bli frisk från hyper, jag har en vän som blivit det, men hon var tvungen att gå på medicinering för att bli frisk. Jag undrar bara varför VC-läkare så ofta vill vänta och se när det trots allt är ovanligt att man blir frisk av sig själv (och när det kommer till hypo inte alls). Visserligen är ju medicineringen för hyper inte så "enkel" som för hypo, men ändå. Man mår ju rätt pissigt av båda och det kan väl aldrig vara bra att utsätta kroppen för onödig stress heller. Speciellt i hypersjukas fall tänker jag. Risken finns ju att hjärtat inte pallar ju.

Kram på er alla som inte mår bra idag. Ljuset i tunneln är inget tåg, jag lovar!

Jag orkade inte träna alls till slut. Jag jobbade som trädgårdsarbetare och cyklade till och från jobbet (3 mil om dit och hem) när jag inte pluggade (dit jag oxå cyklade ca 3 mil om dagen). Jag gjorde allt för att hålla igång, sysslade med powerwalk och tog alltid trappor istället för hiss etc. Jag borde ha haft en bra kondition och absolut inte gått upp i vikt med tanke på att jag åt allt mindre dessutom eftersom jag inte var hungrig. Innan det vände hann jag gå upp 25 kilo, 8 bara det sista halvåret.

Sista månaderna innan jag fick diagnos slutade jag gradvis att röra på mig för jag orkade inte helt enkelt. Jag bara somnade in. Sedan höll det i sig tills mina värden kom ner tidigare i somras. Då plötsligt kom jag igång! Det var som om någon väckt mig ur en komalik tillvaro. Helt otroligt.

Det går inte att tvinga sig att orka tyvärr, hur gärna man än vill. Det är ju ett av problemen med sjukdomen. Det enda som hjälper är att få ordning på värdena så att de stämmer för individen. Jag hoppas verkligen att ni nu som tagit prover får positiva besked!