Tråden för oss med IBS, del 7

Hej alla!Jag ögna igenom allt som skrivits sen senast men minnet är kort men trots det så minns jag en fråga av "anonym" om anorexia.Intressant fråga kan jag också tycka då det uppenbarligen finns många med den "erfarenheten" här inne men tyvärr fick du inte mycket till svar.Jag är högst partisk i detta ämne så jag kan inte svara då jag själv varit där men jag är faktiskt lika intresserad som dig Det är skänt att våga erkänna för dom i detta forum att man varit där och det är ett stort steg i rätt riktning Sen ni som blivit misstänkta för er ibs att ni haft anorexia kan jag inte riktigt förstå =/ Eller jag kan förstå dom som misstänkt er för det, folk är ju i regel okunniga men att det skulle bero på ibs att ni gått ner i vikt förvånar mig av det jag fått lära mig.Mig veterligen så går en uc eller ibs patient inte ner i vikt rejält. Det är mycket sällsynt då tunntarmen hinner suga upp näring och ibs och uc beror mer på tjocktarmen. Det handlar mer om crohnspatienter då man får kraftig viktnedgång. Så ni som gått ner i vikt rejält har nog inte gjort det av ibs utan av något annat. Kanske ni har crohns eller nåt annat som påverkar er vikt?Mina uttalande skriver jag efter diskussioner med alla mina gastroentologer jag haft i 20 år men jag kan inte säga att det INTE är så att man inte magrar av ibs/uc för nåt nytt kan ju ha hänt.

ÄNTLIEGN hitta jag hit igen!

Okej.Då är det bara jag som haft otur då Inga kilon försvinner gratis här inte under alla dessa år med dessa sjukdomar. Glad ska man vara åt det enligt mina läkare men visst sjutton önskar jag ibland att det kunde rinna av mig lite, pyttelite ändå. Missförstå mig inte om du hör till magra skaran.

ok... förklarar en gång till... förstår inte vad det är som ni inte förstår... jag skrev här att folk trodde i skolan att jag hade anorexia och det pratades bakom ryggen om det, ingen frågade mig om det. Jag gick ner 17 kilo på ett litet tag, åt i matsalen men fick springa därifrån för att det åkte rakt igenom (var då svårt sjuk i crohns visade det sig) detta var för 9 år sedan då det bröt ut. Så det var här anorexia pratet började, jag ser absolut inte ner på denna sjukdom, bara på skitpratet bakom ryggen på en.Man kan visst gå ner i vikt av IBS pga ständigt illamående och därmed ingen aptit, kramper vid matintag, diarré - man får inte behålla ngt, kroppen hinner inte ta upp något.Jag går ner mycket nu pga min IBS.

ja precis, det är ju olika! beror ju på hur sjukdomen ter sig på den enskilda människan, iom att det kan vara så olika :)

Jag är ledsen men jag förstår verkligen inte vad du pratar om.Vad är det som står på fass? Menar du att det står att frusenhet är ett symptom på förhöjd ämnesomsättning?

jag insjuknade i crohns -99, kunde inte äta något, blev felbehandlad ett bra tag innan jag kom in akut på ett större sjukhus där de gjorde alla undersökningar som redan borde ha gjorts, gick ner dessa 17 kilo på väldigt kort tid, hade gått ner mycket bara då mamma varit i spanien i 10 dagar, jag märkte inget från början, men kläderna blev större å större, satt till slut på dass och åt frukost för jag hann inte emellan bordet å dass, procedur för att cykla till skolan var jobbig 5-10 toabesök på vägen (som normalt skulle ta ca 15 min) i skolan fick man flytta klassrummen så de var jämte en toalett. väldigt jobbigt att vara mag/tarmsjuk i 16-17 års ålder.Jag har heller aldrig önskat att gå ner så mycket i vikt! Dock inget jag kunde hjälpa. Det är klart jag är ifrågasatt om Anonym undrar hur jag ser på anorexia. Jag kom till slut till skolan i taxi med kryckor, orkade inte gå, men ville ändå försöka gå i skolan. De har sagt till mig nu efteråt att jag hade stora svarta hål under ögonen och väldigt smal, och visst xs var väldigt stort denna period. Klasskamrater har sagt att de trodde att jag hade anorexia/bulimi iom att jag åt, sen sprang iväg från matsalen för att jag skulle hinna på dass. Spydde också mycket. Jag var helt inflammerad uppifrån och ner. Så det är ju inte så konstigt. Fick en stor kortisonkur som jag åt under lång tid + en massa andra mediciner, pendlade dock fortfarande mycket i vikt. vilket de också då trodde att jag hade någon form av ätstörning. Pallade inte riktigt med att gå ut å berätta att så var det inte, bara de närmsta klasskamraterna visste å lärarna. Gjorde här med ett par stora operationer där de tock väck mycket tarm. Fick sedan starka cellgifter för att hålla nere inflammationen, dock hade jag fortfarande samma uttalade besvär med kramper, illamående, diarré, spydde, jättetrött, feber/frossa, värk m.m. så då satte de även svår IBS som diagnos, iom att crohns var relativt lugn då.Jag har nu fortfarande samma besvär, dock kan jag ej äta någon form av mat längre, bara näringsdrycker, som jag ej hinner att ta upp nu, därmed går jag ner i vikt igen. Sen om det är crohns eller IBSen eller båda, det vet vi ej!Men det är väl individuellt om/hur mycket man går ner, beror ju på var inflammationerna sitter med. Crohns breder ju ut sig värre än uc med, inflammationen går ju igenom hela tarmväggen, jag har stora bitar av förträngningar igen, iom att jag spyr så mycket.Förstår du nu vad/hur jag menar? Inte så konstigt att man/de drar paralleller med ätstörningar, att insjukna så kraftigt när man är 16-17, då går det mycket snack å teorier. Anorexi har ju ett liknande sjukdomsförlopp, till slut vill/kan man inte äta längre, för det orsakar sådan smärta.Jag har dock aldrig dragit någon sådan parallell med mina mag/tarmsjukdomar. Det är ju andra som har gjort det, och det orsakar sådan oförståelse, man ville ju vara som alla andra i den åldern, men man hade ju inget socialt liv då, det gick inte (om man nu inte skulle umgås på toaletten eller sjukhuset förstås)Skillnaden mellan dig å mig är väl också att jag har Crohns och IBS, och du har UC och IBS