Tårar,glädje...

Det har gått en tid,närmare 2 år snart!
Men fortfarande kan ärret i mitt hjärta slitas upp likt ett sår..ett minne,en doft...eller något så starkt som ett besök där,på det sjukhus du låg..då min prins måste mamma samla all världens krafter för att orka gå in,´tårarna bränner och jag vill bara vända om...Ta mig härifrån...

Det gick bra jag vet det,andra har haft mindre tur men vem kan döma mig för att ändå sörja,jag sörjer min erfarenhet från att jag höll din hand medan döden höll den andra....

Mitt hjärta blöder för det du var tvungen att uppleva när du egentligen skulle vila i min och din pappas famn,hemma i ditt hem där din trygghet fanns...

I mina tankar var kampen många gånger över,hur skulle du klara detta?Min lilla lilla groda,skulle du kämpa eller välja att gå?
Idag vet jag,du valde att stanna precis som jag viskade i ditt öra den där kvällen...
-"Lämna inte mamma...lämna mig inte.."
Tårar färdas längs mina kinder när jag tänker på tiden du var sjuk....
Jag ville ta dig i min famn och springa långt bort...Bort från sjukdom,nålar..ja allt det som gjorde dig illa...

Det gör ont att minnas...en smärta som går att ta på...

Du har en speciell plats i mitt hjärta..du och den som jag ser som din hjälta..Han som räddade dig och gjorde att du fick vilá tryggt i våra armar i hemmets lugna vrå....