• lolliepopsie

    Tårar,glädje...

    Det har gått en tid,närmare 2 år snart!
    Men fortfarande kan ärret i mitt hjärta slitas upp likt ett sår..ett minne,en doft...eller något så starkt som ett besök där,på det sjukhus du låg..då min prins måste mamma samla all världens krafter för att orka gå in,´tårarna bränner och jag vill bara vända om...Ta mig härifrån...

    Det gick bra jag vet det,andra har haft mindre tur men vem kan döma mig för att ändå sörja,jag sörjer min erfarenhet från att jag höll din hand medan döden höll den andra....

    Mitt hjärta blöder för det du var tvungen att uppleva när du egentligen skulle vila i min och din pappas famn,hemma i ditt hem där din trygghet fanns...

    I mina tankar var kampen många gånger över,hur skulle du klara detta?Min lilla lilla groda,skulle du kämpa eller välja att gå?
    Idag vet jag,du valde att stanna precis som jag viskade i ditt öra den där kvällen...
    -"Lämna inte mamma...lämna mig inte.."
    Tårar färdas längs mina kinder när jag tänker på tiden du var sjuk....
    Jag ville ta dig i min famn och springa långt bort...Bort från sjukdom,nålar..ja allt det som gjorde dig illa...

    Det gör ont att minnas...en smärta som går att ta på...

    Du har en speciell plats i mitt hjärta..du och den som jag ser som din hjälta..Han som räddade dig och gjorde att du fick vilá tryggt i våra armar i hemmets lugna vrå....

  • Svar på tråden Tårar,glädje...
  • pritt

    Kan relatera en del till dina känslor. Vi var igenom samma situation. Men jag har försökt vända det till nått positivt. Du har ju en hjälte, en kämpe, som gick ur det med en guldstjärna. Det hjälper inte att känna smärta längre. Den tiden är förbi. Hoppas du känner annorlunda med tiden, så du ser din situation som unik och inte smärtsam. Du har ett mirakel.

  • Annaoliver

    Vilken underbar dikt!!!!
    Här rinner tårarna för fullt! jag känner precis likadant och förstår vad du har gått igenom. Även om man bearbetar så tror jag ändå att man alltid kommer att tänka mycket och ha väldigt starka känslor för just den tiden i livet. Tror aldrig att man riktigt kommer över det hela.
    Men precis som pritt skrev, vi har ett mirakel!!!!!!!
    Kram

  • Riskiflickan

    Har visserligen inte gått två år för mig, utan min prins är dryga 5 månader och vi är precis påväg att skrivas ut från hemsjukvården och vi kom hem från neo för bara ett par månader sedan, men jag kommer alltid att förknippa sjukhus med neotiden, allt som kunde gått snett, som ändå gick så bra.

    Att känna smärta är naturligt, men det går också att göra något bra av den, man måste någon gång gå vidare, man kan inte stå med ena foten i neonataltiden och andra hemma, man måste kunna vara hemma på heltid, måste kunna se bortom den tiden, inse att allt gick bra och nu går livet vidare. Detta för att kunna ge allt till sina barn, kunna finnas där i alla situationer, även de som för dig är smärtsamma.

    Självklart sörjer man det som skulle varit och att allt blev så jobbigt, men det finns en morgondag med.

    Lycka till.

  • lolliepopsie

    Men jag har gått vidare,dock bubblar det upp till ytan när jag ser foton och liknande...
    Att vara så nära döden sätter sina spår...

  • boktok

    Jag har inte gått igenom samma sak som du, men jag kan absolut förstå hur du känner. Jag har också gått vidare men när som helst så kan alla känslor komma tillbaka. Min son föddes 10 veckor för tidigt och vägde 885g. Om vi själva inte hade bett om ett andra UL så skulle han förmodligen inte levt idag. Ingen anade att han mådde så dåligt i magen. Gud vet hur länge han hade kämpat därinne och inte fått tillräckligt med näring. Jag är så j-a glad att han lever idag och njuter av att ha honom här och få se alla hans framsteg. Nu blev det allt väldgt känsligt!

  • Riskiflickan

    Det är klart att sådant sätter spår, jag har också varit i den situationen där både jag och lillen kunde dött, självklart kommer det att bubbla upp till ytan då och då, men försök då tänka på hur bra det gick!!! Det är väldigt härligt att det kan gå så bra, när starten blir så fel!!

  • strawberryicecream

    Ganska precis ett år har gått för oss och jag känner fortfarande så ibland.

  • kicka84

    din dikt säger så mycket, förstår dig verkligen...
    vår minsta gumma föddes 15veckor förtidigt, och efter 14veckors lång tid på sjukhus så fick vi äntligen komma hem.
    vår tös har gått igenom så himmla mycket under hennes första tid i livet, hon har haft hjärnblödningar, slutat andats hur många ggr som helst och många ggr trodde jag att det var kört för vår lilla tjej... vi fick många ggr peta igång henne då hon slutade andas, och ibland så fick man känslan av att hon kanske inte var redo för livet...

    nu är hon snart 6månader och även om det nu ser ljust ut för får tjej så vet varken läkare eller vi själva hur framtiden kommer se ut för henne...om hon kommer lära sig krypa,gå, prata och mycket annat är ännu bara ett stort frågetecken...


    hoppas på det bästa,men beredd på det värsta...
  • LuciasMamma

    nej ush sådär kan du väl inte skriva heller :(
    blev alldeles tårögd.

    all lycka tiller!

  • Tualisa

    Det hugger i hjärtat när man läser det du skriver.. känner igen känslan så mycket. Vi har varit på sjukhus i sammanlagt 14 veckor, men min tjej föddes 8 veckor för tidigt.. tillväxthämmad. Nu är vi hemma sen två veckor tillbaks med hemsjukvård. Idag väger hon 1988 gram.. det går frammåt. Men jag tror att allt detta kommer att komma ikapp oss så småningom.. och då kommer nog många tårar att rinna. Det är en kämpig tid, och bara att få se på det lilla livet gör att man skulle gå igenom det om och om igen! Älskar henne så mycket!


    Lilla Alva är här
Svar på tråden Tårar,glädje...