Att spricka nedåt.....

Kommer med en liten kommentar här oxå; jag var JÄTTERÄDD för att spricka innan min förlossning, föreställde mig ljudet och känslan och kunde börja gråta vid tanken om att det som är ens allra mest privata kunde gå sönder.

Så läste jag att det bara hände i 2-3 pct av förlossningarna, och bestämde mig för att bara glömma det, och koncentrera mig på att lära mig att slappna av i bäckenbotten. (Det kan hjälpa).

Det är tydligen lite vanligare än så hos förstagångsföderskor 4pct har jag läst, och 5pct också. Allra oftast pga yttre press - dvs att det ska gå fort för barnets skull.

Och tro mig, när man ligger där och hör att de säger att barnets hjärtljud blir svagare, då skriker på dem att GÖRA nåt. Och man ångrar sig inte.

Jag sprack rejält, men det hade jag inte fattat själv alls, för det kändes inte alls. Det var skitjobbigt att sys med den lilla nya på magen, men det var ju inte det jag hade varit rädd för. Inte heller att ha ont när jag satt eller gick, eller att ha svårt att bajsa. Jag kopplade inte ihop det med att föda på nåt vis...

Så jag vill bara säga till de som verkligen är nervösa - den lilla risken finns, men även om man skulle ha otur, så står smärtan och tröttheten helt i skuggan av den lilla guldklimpen man fått att sköta om. Det är alltså barnet som fyller mest!