Särbegåvade barn
Jag har alltid varit tidig och ”före” jämfört med mina jämnåriga. Jag läste väl i fyraårsåldern, har inte fått exakt åldersangivelse ifrån min mamma men jag läste ungdomsböcker och tecknade egna serietidningar i sexårsåldern. Jag har alltid varit mycket social och utåtriktad, skaffade mig kompisar på alla lekplatser, på gatan och på lekis. Jag älskade att leka, men det var som om mina kompisar inte alltid förstod mig. När jag sedan började första klass år 1982 var jag mycket förväntansfull, jag tyckte det skulle bli så roligt att få börja ettan och träffa nya kompisar. Jag kände mig så stor som börjat skolan. Det dröjde inte länge förrän jag blev besviken. Jag fick måla bokstäver som jag skrivit i evigheter, och läsa högt fick jag aldrig då jag redan kunde läsa. Läste snabbt igenom läseboken och tyckte den var tråkig för att texterna var så basala och enkla. Mattebetinget var väl avklarat på några minuter, fick plocka upp min ritbok för hundrafjärde gången. Som flera andra nämner tappar man lusten och försöker hitta något att göra. Hela skolan bara gled jag igenom med femmor i de flesta ämnen, läxor vara bara en liten bisak som måste avklaras innan man gör det som är ”roligt”. Visst tyckte jag skolan var rolig, men det var kompisarna som var det roliga. Jag lärde mig också att allt var extremt lätt, man behövde aldrig lägga manken till, och det funkar i grundskolan och möjligen gymnasiet. När den dagen kommer då ansträngning faktiskt krävs blir man genast fientligt inställd. På universitetet insåg jag att jag faktiskt måste lära mig någon form av studieteknik för att inte bli alltför splittrad, jag hade ganska låg uthållighet när jag skulle sitta och plugga. Som tur är var jag ju intresserad och allt gick bra. Min bror är ännu mer särbegåvad och läste tjocka tegelstensromaner i sex-sjuårsåldern. Han är mer introvert och faktaorienterad än jag och mådde otroligt dåligt i skolan, beroende på understimulans och svårigheter att relatera till jämnåriga. Han hade kompisar, särskilt en bästis, men han kände ett väldigt utanförskap. Vi är väldigt olika, han satt ofta hemma och läste böcker, och han älskar matte, fysik och statistik. Jag har alltid varit socialt orienterad, har alltid velat jobba med människor. Jag har dragits åt det humanistiska hållet, gillade svenska, tyska/engelska, psykologi, filosofi, har skrivit dikter, berättelser, älskar musik. När jag var fyra år var jag hängivet ABBA-fan och köpte deras skivor. Min bror har knappt köpt en skiva…
Jag har nu två barn, 3½ och 1 år gamla. När Simon var nyss fyllda två år kunde han alla siffror och flera bokstäver, läste siffror och bokstäver på elskåpen och noterade om någon saknades… Han kan nu alla bokstäver, hur de flesta låter, och pratar en del om vilken bokstav ord börjar på och jämför med andra ord som börjar på samma bokstav. Jag hoppas verkligen att han ska slippa möta samma öde som jag, att få sitta och läsa ”mor ror” när han läser böcker. Hans förskollärare har dock yttrat att han är ”väldigt smart” och sagt att det ska bli bra att han flyttar över till en avdelning med enbart äldre barn, ”så att han får den stimulans han behöver”. Det låter ju lovande.
Men då kanske man kan få rätt styckesindelning.