Särbegåvade barn

Jag tror man gör sitt barn en otjänst om man inte är beredd att också se att man har ett "normalt" barn. Ett barn med känslor och behov som alla, oavsett begåvning. En vinst med skolan är att man faktiskt måste försöka fungera med individer som inte är lika en själv. Så är också vuxenlivet. Personligen skulle jag inte vilja byta mitt barns möjligheter att få vänner och känna sig "normal" mot att han fick uppgifter som stimulerade hans intelligens optimalt. Jag är övertygad om att störst lycka i livet får man av att känna vänskap, sammanhang och kärlek. Att man inte står ut med misslyckande beror nog mest på att man uppfostrats att tro att man är bättre än andra (eller att man inte är älskad om man inte presterar bättre). Intellektuell stimulans är viktigt, och förhoppningsvis kan skolan ordna med det inom den vanliga verksamhetens ramar. Annars tycker jag ändå skolans sociala funktion är viktigare.