ska föda barn om åtta dagar är det tänkt och har varit alldeles lugn fram tills ikväll, nu är jag helt plötsligt full av panik, ångest, är fruktansvärt dålig i magen och är rädd att bebisen ska komma ikväll... nån mer som skjutit upp rädslan och föräldraskapsångesten till veckan innan bebis faktiskt finns på riktigt så att säga?
GAAH. ja. ungefär så.
Hehe, när jag skulle föda mitt första så fick jag panik när bm berättade att jag "äntligen" var öppen 10 cm och att det var dags att föda ut barnet. Då försökte jag resa mig upp och gå iväg. Hade ångrat mig och ville hem och vila ett par dagar till först. *s*
Med andra ord: ganska normalt med sån panik. Märker du nog av alla inlägg i tråden. Bara att andas djupt och försöka lugna nerverna.
Jag blev själv livrädd och panikslagen bara någon vecka innan förlossningen. Tänkte: Vad har jag gett mig in på, jag är inte redo att föda, kommer aldrig klara att krysta ut en unge den vägen!! Men det gjorde jag, och ingen liten heller, 4600 gram, 53 cm lång och 37 i huvudomfång.
Jag var sjukt nervös, så pass allvarligt att jag fick skakningar, blev illamående och vid ett tillfälle spydde jag också. Klarade inte prata, höra om förlossning utan att bli livrädd och illamående.
Kan ju faktiskt tillägga att när det väl satte igång försvann alla känslor jag haft innan. Jag kände mig lugn och sansad och mådde bättre än någonsin 
Inga nervösa eller ångestfyllda plågor...
gud vad roligt det lät...men så kan jag tänka mig att jag själv kommer reagera oxå...
Jag kan också få lite panik ibland...tänker va fan har jag gjort...varför blev jag gravid...jag och min sambo som har de så bra nu...allt kommer bli skitjobbigt osv. Men vet ju att allt kommer bli bra. Har bf på måndag så de e väl inte så konstigt att man blir lite nojig antar jag.
åh vad skönt att veta att det inte bara är jag som "ångrar mig" så här...
jag äter kanelbullar och dricker kamomillte i mängder för att låta bli att tänka på att det faktiskt snart är dags. på riktigt. en bebis! men tack, som sagt skönt att veta att det är helt normalt! hihi.
åh vad skönt att veta att det inte bara är jag som "ångrar mig" så här...
jag äter kanelbullar och dricker kamomillte i mängder för att låta bli att tänka på att det faktiskt snart är dags. på riktigt. en bebis! men tack, som sagt skönt att veta att det är helt normalt! hihi.
Har också scenskräck nu...dags på torsdag. Har varit nervös sedan mitten på graviditeten eftersom jag denna gg som sist lidit av hotande förtidsbörd (föda förtidigt pga mycket sammandragningar och opererad livmodertapp)men nu känns det verkligen eftersom jag vet att bebisen kommer att komma inom max några veckor. Vilar mest. Sover på fm och tar det lugnt på em. Tänker på annnat för att koppla av och vara utvilad. Ganska skönt med man och barn borta på dagarna efter 3 v med dom hemma (1 v svinkoppor för sonen + 2v julledigt). Håller tummarna för oss! Skänker mig tröst att detta barn blir det sista. Vill varken ha fler så här jobbiga graviditeter el föda fler barn. Dock fantastiskt vad man får ut av det. Smälter när jag ser 2 åriga prinsen ligga och sova! Kram!!!
Ja, jag tränger undan alla tankar på förlossningen.
Funderar ibland på om jag ska ta i tu med tankarna och bearbeta "panikkänslorna" ifall dom kommer eller om jag bara ska vänta ut dom och hoppas på att dom inte dyker upp alls.
Frk. Larsson, precis så resonerar jag också! för om man skjuter upp paniken till EFTER förlossningen, så bör den ju rimligtvis inte dyka upp alls, eller hur? haha. man kan ju hoppas. men då kommer förmodligen föräldraskapspaniken istället för förlossningspaniken...
Här känner jag verkligen igen mig. Ska föda om en vecka ungefär och får mer och mer panik för varje dag. Jag är gått hela graviditeten och liksom skjutit upp all ångest och nu när det är så nära så kommer skräcken som en brev på posten! Förlossningen tror jag nog att man fixar vare sig man vill eller inte men sen är man förälder och har hand om en liten bebis!!! Ihhhh!!!! så stort! "Föräldrarskapspaniken" var ett bra ord. Har kännt mig ganska ensam om att faktiskt vara rädd för den biten (eller inte riktigt hittat vad det är jag är rädd för). Men vi fixar det! Klart att man är rädd och det är nog även väldigt sunt, till en viss grad.
Till när är du beräknad TS?
liljeknodd!
den 15e är det tänkt!
det är verkligen föräldraskapspanik, bara för att man lyckas bli gravid behöver man väl automatiskt inte vara världens bästa mamma? visst att man har varit barnvakt o har lite erfarenhet så men nu är det ju min lilla bebis i 18 år.. minst.. hihi.
jag går nu från att vara bartender i reykjavkik på nätterna till att vara mamma dygnet runt och det är liite mer ansvar. skrämmande samtidigt som det känns väldigt spännande, det är ju inte bara panik, eller hur? men jobbigt att ta allt sista veckan såhär...
sen är det svårt att sätta fingret på VAD i föräldraskapet som jag tror mig inte klara av... men man kan väl inte vänta sig att vara expert såfort man kommer hem från BB?
synd att dr phil inte vill bo hemma hos mig och kolla så att jag uppfostrar bebis till en supermänniska..
Jag är nog mest rädd för det oåterkalleliga. Nu har jag snart min bebis och det är för alltid. Kommer jag att klara av att vara mamma? Är jag en bra förebild? Tänk om jag har svårt att knyta an till mitt barn? Osv. Allt blir plötsligt så allvarligt... fast jag tror det är lite rampfeber. Jag har iofs tänkt mycket på det under hela graviditeten men ändå lyckats att trycka undan ångesten ganska bra. Jag tycker också att det är otroligt spännande men jag önskar att jag inte var så förbaskat rädd nu så här i slutet när jag borde känna mig stark och modig. Fast styrkan kommer kanske när man ligger där på BB och tiden efteråt kan man nog inte sätta sig in i ändå. Förmodligen är det bara att hänga med, skulle man sen känna att det känns jobbigt så finns det väldigt bra hjälp att få. Så är det nog även på Island.
Man hör så mycket om förlossningsrädsla men nästan ingen som pratar om " föräldraskapsrädsla". Det borde ju vara ganska vanligt?!
Jag är beräknade till den 16 jan, så vi kanske föder samma dag!