Jag är så j-vla rädd för Kejsarsnitt :(

Jag blev akutsnittad efter 14 timmars värkarbete. Var mycket ledsen över att ha missat mitt barns födelse, så var det verkligen. MEN, kände aldrig några tvivel på att barnet var mitt. Pappan har detaljerat berättat hur de kom ut till honom med barnet efter tio minuter, och sen var han med barnet hela tiden tills jag fick komma upp på rummet efter uppvaket. Barnet låg på hans nakna bröst direkt och stannade där tills jag kom. Just den oron tror jag du kan släppa, såna misstag görs inte idag!

Jag tror att din oro är bra i den meningen att dne förbereder dig på att det kan bli snitt och hur det skulle kunna kännas. Jag var helt oförberedd och blev då vädligt chokcad över händelseutvecklingen. Du har ju förberett dig!!

Statistiken är så här tror jag: 20-22% blir snitt. Vid igångsättning 50% snitt. Tidigare snittade löper större risk att det blir akutsnitt igen vid en vaginal förlossning.

Det var en sorg att ha missat barnets ankomst. Men sorgen lade sig, jag grät hela tiden och ältade och sen gick det över. Ett år senare har jag förlikat mig med faktum. För barnet spelade det ingen roll tror jag, och pappa fick en fantastisk start med bebben, även om han saknade mig.

Du kan inte styra hur det blir, bara försöka hantera de situationer du handlar i! Jag önskar dig den bästa vaginala förlossningen!!

använd den ilskan då under värkarna (som gör j-ligt ont) och tänk att varje värk för dig närmare bebben! Ilskan kan säkert ge dig ork och energi som du kommer behöva under värkarbetet!

Snabbläs Anna Kåvers bok om acceptans! Att lägga kraften där den behövs istället för att förbanna själva situationen, som man inte kan göra något åt. Innebär inte att man gillar situationen!

Jag som är avundsjuk på dem som fått föda vaginalt tycker att de "braiga" förlossningarna helt klart dominerar över skräckberättelserna om snitt. Jag suger i mig positiva berättelser...