Är så trött på alla som säger att det är väl bara att sluta. Att det är mitt val osv. Okej, jag valde en gång att ta flaskan och jag är fast. Jag vill inte ta mer, men hjärnan protesterar mot min vilja. Går på en KBT behandling som heter väckarklockan och där jämför de alkoholism vid diabetes, att vårdar man inte sin kropp på rätt sätt så kan man dö. Och likt diabetes så är alkoholism en sjukdom.
Puss: Det beror väl på om man där och då hade en annan väg att gå/ andra metoder att ta till?
Puss: De flesta eller väldigt många roar sig med alkohol och kan sina gränser. De flesta har dock fått problem orsakade av annat än nöjen. De flesta började också gå från bruk till missbruk pga något som hänt. Hur många går inte från nöjesdrickande till sorgesupande efter en skiljsmässa tex? Ganska många, dvs en situation som gör så ont att alkohol är det personen anser är det enda som dämpar det. Är det en person som är riktigt nere ser han/hon heller ingen positiv fortsättning på livet eller tycker att livet betyder något utan exet för att ta ett ganska vanligt exempel av många. En faktor jag gissar på är att många inte har stöd efter en skiljsmässa utan blir väldigt ensam.
Det är nått som folk missar verkar det som.
Och att fortsatta val leder till alkoholism.
Men en del verkar tro att valen man gör har bara ett syfte, och det är bli alkoholist.
De som tänker så, är de som verkligen tänker i bara svart och vitt.
Det är väl så, att man tvår sina händer.
Och säger man är utan skuld.
Sen förstår jag när man väl är alkoholist, att man behandlar detta som en sjukdom.
Man är inte fri från ansvar bara för att det är en sjukdom. Tvärt om. Man kan avkrävas ansvar och tvingas till behandling om man vägrar.