Inlägg från: Anonym (tråkigt) |Visa alla inlägg
  • Anonym (tråkigt)

    Alkoholism ÄR en sjukdom.

    Jag håller med dig ts. Alkoholism är en sjukdom. Det tog mig dock några år att acceptera detta faktum, då min pappa är alkoholist och jag i många år skyllt hans beteende på enbart honom och inte velat inse att han är sjuk. Jag tycker det är jävligt tråkigt att många inte ser det som en sjukdom, då synen på alkoholism som "ett val" gör skammen större, och innebär att många gömmer sjukdomen.

    För varför skulle en frisk person välja att dricka sig sanslöst full, fördärva sitt liv och sin kropp? 

  • Anonym (tråkigt)
    Anonym (e) skrev 2014-02-01 01:21:15 följande:
    En psykiskt sjuk människa har inte valt att bli sjuk. En alkoholist har valt att sätta flaskan till munnen. 
    Liksom en psykiskt sjuk människa har valt att arbeta för mycket, utsätta sig själv för traumatiska händelser som i många fall triggar sjukdomen, valt att äta mindre, kräkas efter maten, valt att sluta ta mediciner som hindrar skoven av sjukdomen? Nej, en person med en psyksjukdom väljer inte att bli sjuk, och det gör inte heller alkoholisten. Alkoholism är en psykisk sjukdom.
  • Anonym (tråkigt)
    Litet My skrev 2014-02-01 01:46:00 följande:
    Sant

    Om man resonerar så kan man ju likaväl tänka att

    Den deprimerade-får rycka upp sig
    Den Bipolära-får skärpa till sig
    Den med Borderline-får sluta vara så jävla känslig och tänka en gång till när någon säger något
    Den med tvång-får väl bara tänka på vad han/hon gör och lägga av osv
    Den med social fobi-får väl tänka rätt och inse att omvärlden inte bits osv osv

    Hade förmånen att få göra min praktik på en missbruksavdelning och fick följa många patienter, inte en enda av dem mådde bra över det som hänt dem, många hade psykisk ohälsa i bakgrunden, andra hade hått igenom svåra upplevelser och inte känt att de haft något stöd därför drack de för att "komma bort", någon hade blivit misshandlad och inlåst i hemmet och drack pga det för att sorgen skulle kännas mindre osv. Ingen av dessa hade valt att det skulle bli så som det blev, att familjen inte orkade, att folk tog avstånd, att de gjort bort sig för mycket på alla sätt. Alla var "fina människor" som en gång på något sätt hamnat snett och inte tagit sig ur det. Ingen hade heller innan tänkt sig att bli alkoholister eller haft det som mål. Och trots allt ingen annan kan säga att de i deras situation minsann haft insikt nog att minsann inte dricka. Många hade inte heller fått den hjälp de behövt i ett tidigt stadium varav många kom in snudd på halvdöda.
  • Anonym (tråkigt)
    frappa skrev 2014-02-01 12:34:34 följande:

    ROFL, det låter som någon som vill ursäkta sin alkoholism = det var inte mitt fel utan det var är en sjukdom som gör så att jag dricker alkohol.


    Som heter alkoholism, denna föddes jag med ich mamma och pappa var så dumma att inte fatta.


    Att jag inte behövde mjölks från mammas tuttar, utan ville ha en rejäl grogg.


    Nej, det stämmer inte. Jag är inte en alkoholist, men min pappa är.

    Jag har växt upp med hans drickande, och trodde äntligen vändpunkten kommit för drygt ett år sedan då jag fann honom efter ett misslyckat självmordsförsök. Han har fått behandling, och vi trodde allt var på bättringsvägen. Idag fick jag reda på att han tog sig ett återfall i förmiddags.

    Kul att du skrattar, men trots att det är svårt att inte lägga all skuld på honom så har jag insett att detta är en sjukdom, för min pappa skulle aldrig göra såhär mot mig annars. Aldrig. Han föddes inte med detta, men han föddes med en benägenhet att falla dit. Liksom att jag, eftersom jag är hans dotter, har större risk än andra att också drabbas. Idag känns det omöjligt, för varför skulle jag "välja" att ta till flaskan? Men jag vet att det finns saker som kan driva en människa dit, och det enda som är sorgligare än det är väl i så fall att folk tänker som du gör. 
  • Anonym (tråkigt)
    Anonym (I2) skrev 2014-02-01 18:27:15 följande:
    Jag har också en pappa som är multimissbrukare däremot och tyvärr har kommit till insikten att de tycker för mycket synd om sig själva för att se andra. Tråkigt att höra att han föll dit dock.
    Efter 3 år i psykoterapi kom vi fram till att han är för självupptagen att se någon annans smärta än sin egen. 
    Jag vägrar att se det som sjukdom eftersom han hade kunnat välja en annan väg..men detta var den lättaste verklighetsflykten.
    Han skulle välja sina missbruk över sin familj på en sek och har gjort hela mitt liv, trots han har förlorat både mig, sin fru och sin familj. Sanning gjorde ont att inse men så är det. 
    Vad tråkigt för er, jag förstår att det gjorde ont att komma till den sanningen. 

    Jag ser inte riktigt det på samma sätt, men förstår dig. Jag har också genomgått terapi, men jag kom ut med en annan sanning. Min pappa är sjuk, men han försöker bli frisk. Han har tidigare försökt begå självmord 3 gånger, varav den sista gången (för drygt ett år) sedan så kom han mycket nära att lyckas. Han har kämpat nu, för att ta tag i sitt liv och försöka leva igen. Han har en ny lägenhet, ett nytt jobb, han har ändrat på mycket. Men så gjorde han det igen. Varför skulle han göra det valet? Om han är helt frisk i huvudet, så varför kasta bort allt? 
Svar på tråden Alkoholism ÄR en sjukdom.