Inlägg från: Anonym (Fd) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Fd)

    Alkoholism ÄR en sjukdom.

    Människan gör allt för att slippa ha ont och konfrontera sina egna bekymmer. Tyvärr hjälper andra gärna till genom att sjukdomsförklara, offerrolls-skyllande och förnekande. Tänk om folk bara kunde ta att sluta ljuga, både för andra men allra helst för sig själva. Att alla tar ansvar över sina egna handlingar om inte så tar man konsekvenserna utan att gnälla. Det bästa är i längden att bita i det sura äpplet med en gång, ingen säger att det kommer att bli lätt, men det är ej heller meningen om man vill bli fri från sitt beroende.  Grunden till alkoholismen ligger inte i själva spriten utan bottnar i känslor, konflikter eller trauman tidigare i livet. Ligger sådant kvar och gror blir man aldrig fri vare sig med eller utan sprit. Man får komma underfund med exakt vad det är som stör en och så får man bryta helt med det. Man måste förlåta och/men gå vidare.

    Har själv flera beroenden bakom mig (alkohol, antidepressiva, cigg) så jag vet hur jobbigt det kan vara. Att andra dömer gör inte saken lättare, inte heller det motsatta, att de stöttar genom att gå på det ofta manipulerande "det är så synd om mig beteende" en missbrukare ofta kör med. Ett missbruk är något man måste ta sig ur själv, finns inte en kotte som kan göra det åt dig!

    Inte att förglömma kan man missbruka det mesta, allt som går till överdrift, får en själv eller de man har omkring sig att ta skada. Låter kanske hårt att säga, men ultimatum är det enda som funkar här. Kort och gott- Kämpa för livet eller lägg dig ner och dö i din ensamhet, valet är ditt eget!

  • Anonym (Fd)
    Anonym (I2) skrev 2014-02-01 18:27:15 följande:
    Jag har också en pappa som är multimissbrukare däremot och tyvärr har kommit till insikten att de tycker för mycket synd om sig själva för att se andra. Tråkigt att höra att han föll dit dock.
    Efter 3 år i psykoterapi kom vi fram till att han är för självupptagen att se någon annans smärta än sin egen. 
    Jag vägrar att se det som sjukdom eftersom han hade kunnat välja en annan väg..men detta var den lättaste verklighetsflykten.
    Han skulle välja sina missbruk över sin familj på en sek och har gjort hela mitt liv, trots han har förlorat både mig, sin fru och sin familj. Sanning gjorde ont att inse men så är det. 
    Visst är det så. Var likadan själv, fast jag valde min familj och de förlät mig. Var helt ensam och övergiven under hela avvänjningstiden dock, vilket såhär i efterhand var helt korrekt. Ärvde mitt missbruk hemifrån och idag har jag brutit helt med min mamma som tyvärr inte gjorde samma val som jag själv. Kan inte vara arg på henne eftersom jag varit där själv, men klart man är ledsen att barnen inte kommer först för alla föräldrar. Det blir så lätt att det hamnar på barnen som sedan får ett likadant liv och det ville jag inte ge mitt eget barn. Nånstans måste man bryta ett dåligt mönster.
Svar på tråden Alkoholism ÄR en sjukdom.