Alkoholism ÄR en sjukdom.

Man kan visst "drabbas" av alkoholism. Första gången jag drack alkohol drabbades jag och suget har alltid funnits efter det. Sedan att jag insåg det själv och har lyckats hålla det i schack känns mer som tur än karaktär.

Jag menar ett totalt onormalt sug efter något. Ett sug som gjort att jag varit tvungen att sätta upp regler för mig själv för att inte dricka alla dagar i veckan. Ett sug som gör att jag kan ägna timmar åt att planera hur jag ska dricka på lördag, vad jag ska dricka, när jag kan börja och sluta för att få i mig maximalt dricka inom mina tillåtna "drickatimmar". Från första fyllan när jag var 16 tills idag 25 år senare har det varit så. Det "drabbade" mig och försvann aldrig och kommer troligen aldrig att göra det heller. Något som för mig tyder på att alkoholism till viss del är ärftlig eftersom den drabbade mig redan från början.

Håller med.

Fast det är svårt att välja när hjärnan och kroppen skriker efter mer, varje dag. Man gör valet varje dag, inte en gång och sen är det klart. Och det är förbannat lätt att en enstaka dag göra ett felaktigt val och därmed trilla dit. Det förtar inte det egna ansvaret, men att säga att "det är bara låta bli" är väldigt fel.