Min son har ADHD....

Nyfiken gul skrev 2007-08-09 16:54:14 följande:

Jag tror ialla fall att det är genetiskt. En av två bröder till mig är färdigutredd adhdàre. I 5:e klass fick han diagnosen "utvecklingsförsening 5 år" men när han gör adhdutredningen säger dom att han aldrig varit utvecklingsförsenad. Jag fick en diagnos som jag inte ens tänker nämna för den är fruktansvärd och fullständigt fel. Ska göra adhd-utredning och vet att jag kommer få en "ja/adhd-utredning" Det finns bak i släkten (mamma och morfar har men dock outredda)

Ska inte förstöra din tråd mer nu TS.

får man fråga hur era barn var undr de första levnads året ,ni som har barn me AdHd?

du förstör inte...

Det är intressant med erfarenheter och höra andra berätta....

min son har nog adhd, dom säger det iaf till 90% klart än så länge, första 4-5 åren va han kolugn, lättare barnn att ta hand om har jag aldrig träffat,men som över en natt vände det, hopplöst känns d ibland,

Min son var väldigt pigg o livlig - inte onormalt livlig dock...  Han är prematur och behövde hela första året för att växa ikapp så det blev många o långa nätter med flaska då han skulle ha mat varannan timma som nyfödd o åt ca 2-3 ggr per natt som ½-1-åring...

men jag kan inte säga att det var något speciellt som utmärkte honom just då - inte bvc reagerade heller på något, han följde sin kurva bra o utvecklades helt i sin ordnig..

Han gick när han var 11 månader...

Nyfiken Gul-
Jag tänkte mer på ADHD, Asberger vet jag inte så mycket om, men när sonen fick sin diagnos sa de att det är något som många gånger förändras, till det bättre eller sämre. Så som diagnosen är nu behöver den inte vara om 2 år, t.ex.

Och jag förstår din frustation över skolsituationen. Så var det för oss också innan utredningen blev av till ett par månader efter att diagnosen satts. Mellan de dåliga perioderna, när allt var fel och han ofta var arg och fysiskt utåtagerande, tyckte läraren att det gick så bra och han var så lugn. Visst var han det, men han gjorde inte så mycket istället, utan flöt mest runt i klassrummet.

I våras fick de mer hjälp i klassen och kunde då dela på den, så 6 barn går varje morgon till ett annat rum och har en lugnare undervisning där. Min son och en till pojke är alltid med i den gruppen, de andra barnen turas om att vara där.
Det har fungerat väldigt bra, och skolan har lovat att de ska fortsätta med det nu till hösten också.
Men säker kan man aldrig vara, och klassen ska få 2 nya lärare då den gammla gick i pension.

Misshallonsaft-
Vår son var väldigt lugn de första åren, gjorde aldrig något som var farligt, klättrade inte, sprang aldrig ifrån oss osv.
Ett par år var han som pojkar är i allmänhet och se´n när han var runt 6 år började han få det jobbigt.

Ah du menade så med diagnosen  då förstår jag hur du tänker....

vet inte om jag kan tillföra något som ingen annan skrivit men jag vill ändå stötta dej...
först o främst så är en diagnos säkert jättejobbig att få men den är till för att ge rätt hjälpinsatser och för att som du sa möta på rätt nivå.

det är säkert jobbigt för din kille med att få en diagnos men den kommer även att få honom att inte lägga skulden för mycket på sig själv som det är lätt att göra när man känner sig "udda" men inte har någon förklaring till varför man känner som man gör. det är jättebra att få handikappmedvetande tidigt i livet!
ha det bra!

Jo det är ju skönt att han fått en diagnos så pass tidigt..

Själv fick jag diagnos när jag var 21 år gammal o det var piss rent ut sagt... mycket skit hade jag sluppit om jag fångats upp o fått diagnos redan tidigt.. Men asberger var knappt "uppfunnet" när jag var liten i början av 80-talet så det var ju ganska svårt förstås...

Så givetvis är jag glad för att han NU får hjälp och stöd för att leva ett så normalt liv som möjligt...

En tilläggsfråga:

Hur förklarar man diagnosen ADHD för sonen?? Han förstår ju inte så mycket av utredningen och sånt , han har bara svarat på sina frågor så gott han kunnat men VARFÖR - hur förklarar man enkelt??

ja tänk så många man bara sa "han/hon" kan inte sitta still" etc om när vi var yngre. vad lite struktur hade kunnat hjälpa många som hade sluppit den där fyrkantiga skolan.

den frågan vågar jag inte svara på för jag är inte nån socialpedagog men du känner nog det själv vad som känns bra och du vet nu unjefär hur mkt som sonen tar in.

Ja gud ja!....

Många barn som fick benämningen "besvärliga" i skolan kan tänkas ha haft någon form av svårighet/handikapp...

tänk alla killar som blev klassens clown - hur många av dom led egentligen innombords av att kanske inte förstå undervisningen?....

ja det har jag tänkt på många gånger... och det fanns ju ett antal i varje klass.
lärarna kan ju inte haft några som helst redskap på den tiden för att hjälpa dom. som jag minns det så var det mest att slänga ihop dom stökiga och skicka dom till nån byggnad som låg lite "off".

Nyfiken gul skrev 2007-08-09 22:16:25 följande:

Vi har inte diskuterat så ingående med honom. Jag tror han är för ung för att förstå det än. Vi pratade mer om att vi gjorde utredningen eftersom det inte gick så bra i skolan, och eftersom han kunde bli så arg för ingenting. Vi pratade också om att vi förstod att han många gånger inte kunde hantera situationer eller styra sitt beteende, och att vi på detta sätt ville försöka hjälpa honom.
Jag tror han känner att han är annorlunda, men vet inte riktigt hur.

Och så länge han inte vill ha en mer ingående förklaring så nöjer vi oss med det.
Men det är jättesvårt att veta vad man ska säga, och hur mycket.

Hej!

 

Tråden är ju gammal nu, men jag är en psykologstudent som fått i skoluppgift att svara på en tråd på internet som undrar någonting specifikt kring utredning av barn och jag tycker denna frågeställning är ständigt aktuell och berörande.

Iallafall så undrar du först ifall ADHD är genetiskt. Enligt den kunskap jag fått hittils genom psykologprogrammet råder det blandade meningar om hur stor roll genetik spelar men en konsensus att det spelar en roll. Vissa menar att genetik står för hälften av fallen, andra åtta av tio. Ifall du har ADHD i släkten är det alltså mycket möjligt att det påverkat.

 

Din andra fråga, ifall det är du som förälder som gjort någonting fel, tycker jag är jätteviktig. Generellt har det enligt min och många andras uppfattning funnits en stor skuldbeläggning av föräldrar inom psykologin, någonting som går långt tillbaka i tiden. Ett exempel på detta är hur orsaken till autism på 50-talet tillskrevs mammorna genom den ökända ?kylskåpsmödrar?-teorin, det vill säga teorin om att barn fick autism för att mödrarna var så svala och känslokalla, som kylskåp. Personen som myntade det begreppet, Leo Kanner, ångrade sig sedan men väldigt mycket emotionell skada var redan gjord. En parantes men en intressant bok, om än kanske något svartvit eftersom att det är främst en debattbok, i detta ämne är ?Myten om föräldrars makt? av Judith Rich Harris där hon pekar på att psykologin historiskt sett konsekvent har bortsett från exempelvis biologi och hur andra relationer (som vänskaper eller andra vuxna) formar barns utveckling. Vi tittar hela tiden bara på föräldrarna.

 

Jag antar att jag med den långa utläggningen egentligen ville säga att det är enkelt att lägga skuld på sig själv som förälder för allt som rör ens barn, för så har det sett ut från samhället, men att jag vill uppmuntra dig att inte göra det. Bara av att du ställer den här frågan på ett forum får jag känslan av att du verkligen bryr dig om ditt barns välmående. Vad gäller just orsaker till ADHD menar forskningen nu att det troligtvis är många olika faktorer på en och samma gång som spelar in som genetik och även rent neurologiskt hur hjärnan fungerar kring uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll - det är detta som potentiell medicinering försöker påverka. Miljö påverkar men hittils har jag ingen gång på mitt program fått det förklarat som en enskild orsak. Snarare pratar man om att det är här man kan jobba och sätta in interventioner för ett barn som uppfyller kriterierna för någon form av ADHD - som tydliga ramar, inte för långa uppgifter i skolan som kräver uppmärksamhet en längre stund, många pauser och liknande. Föräldrar och skola till barn med ADHD kan behöva stöd och det är ingenting konstigt med det, där en plats för detta för barn och unga under 25 och deras närstående kan vända sig till är ADHD-center http://habilitering.se/adhd-center.

 

Jag hoppas att du och din son mår bra idag och att utredningen för snart tio år sedan gav er någonting bra och inte bara felriktad skuld.

Hej!

Tråden är ju gammal nu, men jag är en psykologstudent som fått

i skoluppgift att svara på en tråd på internet som undrar någonting

specifikt kring utredning av barn och jag tycker denna frågeställning är

ständigt aktuell och berörande.

Iallafall så undrar du först ifall ADHD är genetiskt. Enligt den kunskap

jag fått hittils genom psykologprogrammet råder det blandade meningar

om hur stor roll genetik spelar men en konsensus att det spelar en roll.

Vissa menar att genetik står för hälften av fallen, andra åtta av tio.

Ifall du har ADHD i släkten är det alltså mycket möjligt att det påverkat.

Din andra fråga, ifall det är du som förälder som gjort någonting fel,

tycker jag är jätteviktig. Generellt har det enligt min och många andras

uppfattning funnits en stor skuldbeläggning av föräldrar inom psykologin,

någonting som går långt tillbaka i tiden. Ett exempel på detta är hur

orsaken till autism på 50-talet tillskrevs mammorna genom den

ökända ?kylskåpsmödrar?-teorin, det vill säga teorin om att barn fick

autism för att mödrarna var så svala och känslokalla, som kylskåp.

Personen som myntade det begreppet, Leo Kanner, ångrade sig

sedan men väldigt mycket emotionell skada var redan gjord.

En parantes men en intressant bok, om än kanske något svartvit

eftersom att det är främst en debattbok, i detta ämne är ?Myten om

föräldrars makt? av Judith Rich Harris där hon pekar på hur psykologin

historiskt sett konsekvent har bortsett från exempelvis biologi och

hur andra relationer (som vänskaper eller andra vuxna) formar barns

utveckling. Vi tittar hela tiden bara på föräldrarna.

Jag antar att jag med den långa utläggningen egentligen ville säga att

det är enkelt att lägga skuld på sig själv som förälder för allt som rör ens

barn, för så har det sett ut från samhället, men att jag vill uppmuntra dig

att inte göra det. Bara av att du ställer den här frågan på ett forum ger

mig känslan av att du verkligen bryr dig om ditt barns välmående.

Vad gäller just orsaker till ADHD menar forskningen nu att det troligtvis

är många olika faktorer på en och samma gång som spelar in som

genetik och även rent neurologiskt hur hjärnan fungerar kring

uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll - det är detta

som potentiell medicinering försöker påverka. Miljö påverkar men

hittils har jag ingen gång på mitt program fått det förklarat som

en enskild orsak. Snarare pratar man om att det är här man

kan jobba och sätta in interventioner för ett barn som uppfyller

kriterierna för någon form av ADHD - som tydliga ramar,

inte för långa uppgifter i skolan som kräver uppmärksamhet

en längre stund, många pauser och liknande. Föräldrar och skola

till barn med ADHD kan behöva stöd och det är ingenting konstigt

med det, där en plats för detta för barn och unga under 25 och deras

närstående kan vända sig till är ADHD-center

http://habilitering.se/adhd-center.

Jag hoppas att du och din son mår bra idag och att utredningen

för snart tio år sedan gav er någonting bra i längden!

Och inte bara en felriktad skuld.