Min hysteriska adoptivmamma...

Fast att man inte vill/kan flygga över halva jorden som en tätting tycker inte jag är så konstigt. Tråkigt att ni inte drar jämt - kanske något ni kan prata om?

Angla:

Forstar vad du menar men att saga att hon bara kom hit "sa att hon atminstone hat fatt traffa barnbarnet en gang" i alla fall kanns inte helt rattvist mot mig och min familj heller.
Onskar att hon ville ga och prata med nagon men hon vagrar...:(

Nä du är einte en oempatisk person som tänker och känner som du gör.
Vet många som inte vill ha något med sina mammor och övriga släktingar att göra. Tyvärr väljer man ju inte sin familj.
Hoppas ni kan hitta en lösning. Låter dock som om din mamma kanske behöver någon att prata med. Vad är din pappa mitt i allt detta? Vad har han för åsikter.

Pappa ar trott och less han med....
Tycker mer som jag men han vill samtidigt att jag ska forsoka forsta att mamma inte mar sa bra.

Saken ar ju bara den att hon inte verkar ha matt bra nagon gang under min uppvaxt...

Nar jag foreslog att hon borde ga och prata med nagon sa hon
"Det ar ingen ide - jag ar sa gammal nu och jag kan inte andra mig. Jag ar som jag ar."

Hennes installning gor mig sa ledsen..Onskar att vi kunde motas halvvags men just nu kanns det langt borta...

Jag har också en knepig morsa med psykiska besvär, men hon har mer distans till mig så det är nog inte lika svårt för mig som för dig. Som vuxna måste vi förstå att vi inte kommer att förändra våra föräldrar och de blir aldrig det vi hoppas. Speciellt där det finns psykiska störningar, vilket din mamma har så som du beskriver henne, så kommer problemen enbart öka utan hjälp utifrån, t.ex. terapi. Men enbart hon kan göra den förändringen, det är inget vi som barn kan tvinga på våra föräldrar hur väl vi än vill. Mitt tips är att acceptera läget, bestäm dig för vad du kan acceptera eller inte, förmedla detta till din mamma på ett lugnt och tydligt sätt, och stå sedan för det. Tro aldrig att hot om självmord osv är ditt fel, det är det inte (jag vet). Ta inte på dig hennes problem som dina för du kan inte lösa dem åt henne. Var den vuxna starka kvinna som du är, och koncentrera dig på att vara en god mor till ditt barn.

Det första jag tänker på är att du är adopterad av henne (bara henne eller finns det en pappa med i bilden?). Hon kanske länge velat ha barn, det har varit svårigheter, en massa känslor osv och sedan kom du in i hennes liv. Hennes barn som hon ville skydda med sitt liv, inget fick hända dig som hon äntligen hade fått som sitt barn...
Du flyttar från landet, en stor sorg för henne. Är hon blyg och rädd av sig så är det säkert så att hon lever för dig.

Det är aldrig rätt att kväva någon annan som hon verkar göra med dig. Har du provat att verkligen prata med henne om detta? Fråga varför hon säger det hon säger, berätta vad du känner när hon säger en sak osv?

Du är absolut inte kall för att du flyttat utomlands trots att din mamma inte ville det. Men jag anar att du själv har tänkt så? Det är inge vidare att hela tiden fundera vad någon menar, fråga rakt ut istället. Kanske kan hon förklara varför hon beter sig på det viset, kanske kan hon förstå dina känslor och kanske kan ni komma på en lösning tillsammans?

Du kanske ska börja med att se henne som den mamma hon är till dig? Inte som en adoptivmamma? Jag tror att du sätter upp ett avstånd till henne redan där. Kanske något hon känner av och gör att hon blir ännu mer på?

Jag vet inget om eran relation, bara funderar högt. Hoppas att ni kan prata och lösa detta, ett barn behöver alltid sin mamma.

Fenneka:

Tack, dina ord rorde mig till tarar..
Kandes sa himla skont med nagon som forstar vad det innebar att ha en "trasig" mamma...
Tack du raddade min kvall...

Tintin:

Tack, jag forstar vad du menar. Det ar svart att se henne som min mamma eftesom vi ar sa extremt olika pa alla plan.
Vi har pratat ofta och lange forut men hon vill ju inte andra sig.
Hon vill att jag bara ska vara snallare mot henne hela tiden. I alla ar har hon endast onskat sig en "snall dotter" i julklapp nar jag har fragat vad hon vill ha...

Jag upplever mig sjalv inte som elak men visst har vi brakat och jag har kant mig som "den sjalvuppfyllda profetian" nar jag har sagt nagot elakt.
Underm min uppvaxt brakade hon och pappa i princip varje dag och jag har alltid fatt trosta henne nar hon har gratit.

Kanns som om det har ar som en terapi-trad for mig just nu och det ar inte min mening.
Tack for all hjalp och era konstruktiva forslag.

Rosarin, jag har också en mamma som din. Inte exakt samma rädslor och nojor, men just den där känslan av att ha en mamma som man inte har ett endaste dugg gemensamt med, som lever I mitt liv utan gränser, samtidigt som det är ens mamma (jag är inte adopterad). När mamma och pappa skilde sig och jag var 17 år fick jag "bära" henne och hennes trasiga känslor och önskningar i många år. Hon inkräktade på mitt liv när jag flyttade hemifrån och till slut gjorde jag "slut" med henne! Jag var inte så känslomässigt mogen själv, men nånstans inuti kände jag att jag behövde vara SJÄLV. Vi hade ingen kontakt på tre år, sen "smög" vi igång kontakten, hon var försiktigare med att trampa in i mitt liv, men har gjort några övertramp, varav ett som resulterade i bruten kontakt ytterligare ett år.... Då hade jag lättare att göra som det föreslogs ovan, tala om vad som var problemet och be henne respektera detta. Jag vet att hon gick i terapi, men inte på mitt initiativ...

Nu är vår relation ok, hon har släppt mycket på kontrollen men återfaller ibland. Känner speciellt igen det där med att få panik om jag inte svarar i telefon! Men jag har klargjort att EN gång i veckan är en ok frekvens att talas vid och får hon inte tag i mig så hörs vi nästa vecka. Det funkar!!

Hoppas att du orkar tala klarspråk med din mamma och att det kanske kan få henne att se och respektera dina gränser. Man måste inte älska sina föräldrar!!

Lycka till!

Birry:

Ska forsoka prata med mamma lite i morgon.
Hon har sa himla latt for att lasa sig och forstar pa nagot vis inte hela sammanhanget. Hon laser sig vid enstaka ord som sedan gor henne blind for hela resonemanget.
Om jag sager " Jag tycker om dig mamma, trots att du ar lite tokig ibland", sa sager hon" Tokig, tycker du att jag ar tokig!!??" Sedan blir hon hysterisk for att jag sa att hon var tokig och sager att jag ar en elak manniska...
Sen kommer "skuldgrejjerna och anklagelserna" da hon sager: "Men du behover inte tycka om mig, jag vet att du inte gor det, det marks ju, annars skulle du ju inte saga sa elaka saker.....osv osv.."

Det finns fraser, uttryck och tonfall som jag har sa totalt "ALLERGISK" emot sa jag gar i taket bara hon borjar pa nagon av dessa fraser.
Den kansligheten ar daremot nagot jag maste jobba pa med mig sjalv men det ar svart nar det har gatt sa langt att man verkligen inte "tal" vissa tonfall..
Kampar pa, en sak i taget.