Äggdonation av släkting

Viktigaste delen av mitt inlägg trillade visst bort! Har ni tänkt på BARNET? Risken måste ju vara uppenbar att ett barn vars moster egentligen är dess genetiska mor får problem med identiteten. Är det verkligen rätt att _skapa_ ett barn med denna komplicerade bakgrund? Bara för att man vill vara gravid och bära släktens gener. Det är egoistiskt tycker jag

Jag vet att många under en period av barnlösheten "skulle göra vad som helst" för att bli gravida, gärna med släktens gener. Det är en naturlig del i sorgefasen. Men när man kommer ur det och väljer ett annat alternativ är det många som säger att de är glada för att de gick vidare och adopterade.

Hej snöstjärna71 och alla ni andra! Jag är en av dom ”egoistiska människorna” som genomgår äggdonation med min syster som donator. För mig känns ditt inlägg väldigt aggressivt och på något sett som ren ilska mot oss som väljer äggdonation som ett alternativ att få barn. Varför? 

Varför är äggdonation så mycket värre än adoption för barnet? Både jag och min sambo blir biologiska föräldrar till barnet jag bär inom mig i 9 månader. Att äggets genetiska ursprung inte kommer från mina äggstockar utan min systers rör mig inte ryggen. Det ägget skulle ha försvunnit ut som mens om min syster inte donerade det, det skulle aldrig ha blivit ett barn av det ägget. Det är pga av min livmoder det befrukatde ägget utvecklas och får liv. Det är min kropp som ger det näring så att det växer och det är jag som föder ut detmoch sedan ammar det. Såklart att det är mitt barn det kan inget genetisk ursprung i världen ändra på!

 Min biologiska pappa lämnade min mamma när jag var knappt 2 år. En kort tid senare kom min, för mig riktiga, pappa in i bilden och sedan dess har han varit min pappa och jag har två syskon som jag aldrig i mitt liv skulle se som halvsyskon, varför det? Vi har ju samma föräldrar bara inte till 100% samma genetiska ursprung. Uppväxt och kärlek kan jag garantera slår DNA-arvet om och om igen! Vad jag vill säga är att alla får ha sina åsikter om vad som är rätt och fel för barnet. Det finns barn som lever i misär med sina genetiska föräldrar och som skulle ha det mycket bättre med nya föräldrar som inte bär samma blodgrupp.Hade någon tvingat mig att ha kontakt med min biologiske ”pappa”s familj skulle jag totalvägra för han är inte min riktiga pappa trots att jag bär hans genetiska ursprung till 50% i mig. Oj, det blev ett långt inlägg och jag hoppas ingen tar illa vid sig av det. Kram Misty

Hur kommer det sig att det inte alls är lika kontroversiellt att
donera diverse organ ? "- Titta där går MIN lever runt och promenerar !" Jag anser att ett ägg (i storleksordning EJ synligt för ögat) är en genetisk KOD och det är den koden jag gärna skulle ta emot från min syster. Om jag inte är helt fel underrättad så har vi gemensamma gener om vi har samma pappa ?

Det finns undersökningar som tyder på att barnlöshet rent psykiskt är jämförbart med livshotande sjukdomar och dödsfall i familjen. Det är för många en mycket stor kris. Så har det även varit/är för mig.
Men stackars syster skall inte behöva donera några ägg, för då blir det ju HENNES barn. Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå det resonemanget.

Varför skaffar människor barn överlag ? Jag anser att jag är lika mycket eller lika lite egoistisk som andra kvinnor i den frågan. Jag har inte mer ädla motiv än andra. Ett av mina oädla motiv är att jag vill "leva vidare" i någon form. (!! väntar med spänning på svar på det erkännandet !!)

Ev. tyckande om adoption som ett det första självklara "valet" om det inte blir barn på naturligt sätt betackar jag mig för.
Jag är som synes född 1966 och det betyder att jag snart fyller 41 år. Som bekant finns det åldergränser för adoption. Vi har genomgått flera utredningar de senaste åren i hopp om att få barn, med allt vad det innebär. Förutom att jag har min ålder emot mig så är jag är inte beredd på ytterligare utredningar och väntetid, det klarar inte mitt psyke av. Det är vår orsak och vårt val, andra har andra orsaker.

Jag är så trött på all oförståelse man möter som infertil/barnlös.

Förlåt om jag lät aggressiv, jag menar ffa att det är egoistiskt att mer eller mindre kräva av sin syster att hon ska donera, samt att man inte vet vad man skapar för tankar och känslor hos barnet, jag kan undra var barnperspektivet tar vägen ibland.

De första på tråden verkar vilja ha systerns ägg av genetiska skäl, medan du skriver att det inte rör dig i ryggen om äggen kommer från systern - och då förstår jag inte varför det är så viktigt att det är systerns ägg. Så det är nog olika. Man kan förstås säga att det är bättre för barnet att donatorn är en syster för då vet ju barnet allt om sitt genetiska ursprung. Samtidigt kan det ju kompicera tillvaron för barnet, för mig hade det definitivt varit lite skumt att veta att jag genetiskt är min mosters barn men fötts och uppfostrats av min mor..... Detta är omöjligt att veta i nuläget eftersom fenomenet är relativt nytt och barnen inte hunnit bli stora än.
Det är dessutom omöjligt att veta hur man som genetisk mamma reagerar på att ens syster föder ett barn som genetiskt är ens eget. De systrar som tackat nej har antagligen varit rädda för hur det ska bli i framtiden och då är det absolut rätt att säga nej.

Jag tycker egentligen att adoption har den fördelen att barnet redan finns och behöver en familj. Adoptivbarn kan ha problem med att inte veta vilka bioföräldrarna är, men då är det något som redan skett, inte något vi skapat. Jag respekterar donationer rent logiskt (det var donation till syskon mitt inlägg handlade om) även om jag rent känslomässigt inte kan förstå varför man skulle vilja göra en sån grej. Alla är vi olika.

Hej vänner,
jag kastar mig in i debatten igen...

Jag tror att det mycket handlar om vilken familjebild man har och vilken relation man har till sin syster. För mig kändes det naturligt att fråga min syster om hjälp, när jag fick beskedet att jag inte kunde bli gravid utan ÄD. Min syster kände likadant, hon vet om vår situation och hur vi kämpat för att få barn själva under många år, och för henne var det inte heller något svårt val. För mig är det en kärleksgåva från min storasyster, hon ger oss ett frö med möjligheten till liv...

Självklart är det också en genetisk fråga, är det så konstigt? Även jag vill ju - om nu möjligheten finns - få bli gravid och föra mina och min mans gener vidare, se våra släktdrag föras vidare i nästa generation. Mina ägg fungerar inte, och min syster är så nära mig genetiskt det går, vi kommer ju från samma föräldrar. Vi har en gemensam historia bakåt i tiden.

Precis som Misty skriver, det är jag som bär barnet i mig, föder det och ammar det. Min syster hjälper mig med själva äggcellen, men det är min kropp som bär barnet. Min syster donerar ägg, hon donerar ju inte själva barnet. Man måste göra en distinktion här.

Jag ser inga svårigheter i att en dag få berätta för vårt barn att barnets moster hjälpt oss bli föräldrar genom att donera det ägg som blev fröet till liv. Vi bor nära varandra, träffas eller pratar nästintill dagligen. Barnets moster skulle ha en naturlig roll i vårt barns liv, precis som jag är en naturlig del i min storasysters barns liv, som deras moster.

Jag är oändligt tacksam mot alla anonyma äggdonatorer som är villiga att hjälpa oss kvinnor i den här situationen, men personligen för egen del skulle jag ha svårare att förklara för ett barn att jag fått hjälp av t ex en anonym donator som hade samma ögonfärg och hårfärg som mig, men som f ö är helt okänd, än förklara att den person som hjälpt oss redan finns i familjen och har en egen roll i barnets liv.

Återigen, jag tror att det avgörande för att en ÄD med anhörigdonator ska fungera på alla plan, är att man har en bra relation från början.

Kram
Bobi

Japp, det är alltid egoistiskt att vilja ha barn, oavsett hur barnet blir till. För mig ingår dock inte nån önskan om att "leva vidare" genetiskt, vara gravid och föda eller skapa nåt genetiskt tillsammans med min sambo i detta. Jag vill ha familj!.

Om inställningen till ÄD inom familjen styrs av vilka relationer man har inom familjen, så styrs inställningen till adoption av vad man har för erfarenhet av adoption bland släkt och vänner. Att se hur min ljuvliga lilla släkting som saknade föräldrar och mina släktingar som saknade barn har fått varandra och ger varandra så oerhört mycket, hur olycka vänt till enorm lycka - det gör att adoption är ett sjävlklart val för mig. För mig är det faktum att de tre fick varandra mycket större än att jag bär mitt och min sambos barn i magen. Adoption känns främmande för de flesta till en början men alla jag vet som adopterat till slut har varit så nöjda med sitt beslut.

Jo, det är ju fint om det funkar med ÄD inom familjen och alla är nöjda och glada, det jag vände mig mot var som sagt var "kravet" på systern. Det är INTE samma sak att donera en njure som att genetiskt ha ett barn med sin svåger. Det är motsägelsefullt när man sucktar efter systerns gener, för att gener är så viktiga för en, men samtidigt inte kan förstå att gener betyder nåt för henne och att det känns märkligt för henne med ÄD till systern.

Ingen kan idag veta hur barn som kommer till genom ÄD från en syster eller nån annan kommer att må i framtiden. Det är inte säkert att barnen har samma okomplicerade syn på saken som föräldrarna - vi har ju en tendens att rättfärdiga det vi gör för att vår längtan efter barn är så stark. Det är därför jag är skeptisk till sånt här, att allt sker ur ett vuxenperspektiv som jag upplever det utan nån debatt där de ofödda barnens perspektiv finns med.

snöstjärna71 ~ jag vet inte varför jag känner så här men för mig känns det som att du inte accepterar att vissa kvinnor får barn via äggdonation och det gör mig "ledsen" att du känner så.

Min situation är lite annorlunda eftersom det var min lillasyster som kom med förslaget att hon kunde vara donator. Hon har följt vår kamp att få barn under flera år och hört våra funderingar om äggdonation och en dag ringde hon mig och frågade om vi kunde tänka oss henne som donator. Då var det vi som fick tänka efter hur vi ville ha det...och vi funderade verkligen. Vi pratade om för och nackdelar och till slut bestämde vi oss för att tacka ja! 

Min syster är en väldigt givmild person, hon finns nog med på varenda lista som finns att ge bort "viktiga saker" om det så gäller blod, benmärg, njurar, ja allt. Så detta med att donera ägg för henne var nog inget svårt val. Hon tänker lite så här "istället för att hon har mens varje månad där ett ägg försvinner "ner i toan" så kan hon lika gärna ge det till någon som behöver det bättre". 

Vi vill vara öppna med barnet om hur det kom till. Jag tror att desto tidigare man börjar berätta ju bättre är det, men på en enkel barnnivå naturligtvis t ex "mamma hade inga frön i magen men då kunde jag få ett frö av moster och då kunde du komma in i mammas mage....osv". Även om man har en okänd donator så måste man ju förklara hur allt gått till. Det man inte kan berätta då är ju vem som är donator för det vet man ju inte. Då kan det kanske bli ännu mer frågor och tankar på vem är den där kvinnan nånstans i Sverige/Finland/Ryssland som donerat ägg? Det är ju samma sak vid adoption. Tankar som Vilka är dom föräldrarna som gav bort mig???

Ja, detta kan man ju verkligen skriva hur mycket som helst om....men jag lovar, det ska jag inte göra, jag ger mig nu!

Ha en bra helg!

Kram Misty 

Hej!
Jag har inte läst alla inlägg i denna tråd, utan främst trådstartarens. Det här med äggdonation från en nära anhörig är ju inte en alldeles enkel sak. Det är ju skönt att få ett barn med sina egna gener och arv. Samtidigt är det ju nästan som att adoptera ett barn inom familjen. Det kan ju väcka mycket känslor hos alla inblandade, nu och även senare i livet. Alla skeden i livet har ju sina funderingar.

Vad som känns bra och inte kan ju bara donatorn och mottagaren komma överens om. Jag tror att i sådana här fall måste båda parter vara helt överens för att det ska bli bra för barnets uppväxt och familjerelationer. Rätt och fel finns liksom inte. Det är ett etiskt dilemma, helt enkelt.

Jag skulle själv vara mycket ambivalent som donator till min syster. Jag skulle så gärna hjälpa någon, ge bort en njure till min älskade syster. Att att ge ett ägg och se "mitt" barn växa upp och inte vara mor skulle väcka stor ambivalens hos mig. Att veta att det kommer en dag när barnet funderar över sitt ursprung och inte veta hur barnet tar det. Vad är bäst för barnet? Vad är bäst för min syster? Vad kan jag stå för? Av samma skäl är jag tveksam till att ta emot ett ägg från min syster. Korsdonation skulle vara ett alternativ.För mig skulle det vara så mycket mer än ett ägg att blöda ut. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle göra. Jag anser mig varken vara snål eller missunnsam.

Det viktigaste, enligt min mening är att helt enkelt vara helt ense om donationen för att det ska bli bra för barn, mor och donator.

Kram

Misty! Du har verkligen en givmild syster och jag hoppas verkligen att allt går bra för er. Känslomässigt kan jag aldrig förstå äggdonation men jag accepterar det rent logiskt, även om det väl måste anses vara ett faktum att vi inte vet hur dessa barn kommer att hantera sin identitet under uppväxt och vuxenliv. Jag vill inte bidra till att ett sådant barn skapas men vi gör alla olika val. Ni kan väl inte förstå att graviditet och födande är helt oviktigt för mig och att jag hellre tar hand om ett barn som redan finns än skapar ett på medicinsk väg. Adoptivbarn må kunna få problem med identiteten men den problematiken finns redan i och med att det blir övergivet, jag deltar inte i skapandet av den.

Än en gång - det var "kraven" på systern jag vände mig mot samt det faktum att vi inte vet hur situationen för barnet och resten av familjen ser ut framöver. Det var nån i den här tråden som skrev att läkaren på fertilitetskliniken berättat om trista fall där det blev problem man inte räknat med inom familjen efter donationen.

Nu ger jag mig också

Jag vill bara lägga till mitt föregående meddelande (se början på tråden) att jag bara under ett ögonblick kände att min syster var "snål" men nu är jag oerhört glad att hon inte går med på att göra något som känns det minsta fel för henne!!!
Kram Mini

Det går ju att göra en "trekant" av detta. Hon lämnar äggen till någon som står långt fram i kön och du får ägg av någon anonym.

I allt detta snack om donatorer och eventuella likheter med den genetiska modern samt det viktiga att barnet ska få veta sitt "ursprung" mm så verkar alla glömma bort att det faktiskt finns en genetisk/biologisk pappa inblandad i en äggdonation.

Barnet kan faktiskt ärva mycket av sitt utseende och sätt av sin pappa...men tydligen fokuseras ALLT på donatorn i detta fall. Det är tungt att läsa att vi barnlösa farsor ofta lämnas utanför.

Vi är TVÅ som gör så att ett barn blir till, oavsett om det sker på "vanlig" väg eller via äggdonation.

/Niklas, blivande stolt pappa via äggdonation

Gener är i mitt tycke helt oviktiga för om man ska älska sitt barn eller inte. Samma sak om barnet legat i ens egen mage eller i en annan kvinnas mage. Tittar man in i adoptionsvärlden ser man detta väldigt tydligt.

Tittar man in i adoptionsvärlden ser man också att vissa barn, men långt ifrån alla, grubblar och "mår dåligt" över sitt ursprung, rotlöshet, osv.

Jag vet inte hur mycket man studerat hur donatorbarn mår - i alla fall ÄD måste ju vara ett ganska nytt fenomen och barnen har antagligen inte hunnit bli vuxna än. Därför kan vi bara spekulera om detta.

Alltså - det är inte alltid barnen tänker som vi. Denna tråd handlade ju om donation från en släkting. Personligen tycker jag det kan finnas risker med detta - bara för att föräldrar och moster inte tänker på det genentiska är det inte säkert att barnet känner samma sak i alla faser av livet. Jag kan då tycka att det vore tryggare med korsdonation. Men som sagt var, jag tror inte det finns så mkt erfarenhet kring fenomenet. Undrar förresten hur vanligt det är att en man donerar spermier till sin bror om denne inte kan få barn.

Hej!
hur har det gått för er? 
jag har gjort sju icsi och inte ett enda av 33 befruktade ägg har blivit en blastocyst.
jag är helt förkrossad och har ren och skär panik och vet inte ritkigt hur jag ska klara av att gå vidare. Jag inser dock att det realistiska är att ge upp mina ägg och gå vidare till donation. Det smärtar enormt ich Jag är väldigt rädd. Inte för att jag på ngt sätt ser donerade ägg och spermier annorlunda än egna när det kommer till andra. Absolut inte!

Jag antar att jag bara är rädd för mig sjölv. dessutom gick min pappa nyligen bort och vi är väldigt lika, känner att jag sviker honom trots att jag vet att han aldeig aldeig skulle känna så. 

min syster (olika pappor) har erbjudit sig att donera ägg till mig. Hon är väldigt pragmatisk och ser sina ägg som en cell och inget annat. För henne finns det inte en tvekan. Jag är dock liveädd och vet inte hur jag kommer känna. Kommer jag känna att det är hennes barn och inte mitt? Jag älskar ju henne överallt annat och känner att jag borde ha lätt att älska ett barn med hennes gener. (förstår hur sjukt det låter) men är så rädd att det ska bli pannkaka. samtidigt vill varken jag eller min pojkvän ha ägg från en annan okänd donator.

berätta gärna hur ni upplevt det. jag förstår att det är ens barn men är ändå så rädd och panikslagen