Äggdonation av släkting

Jag skulle aldrig donera ägg till min syster (om hon behövde några) eller ta emot hennes ägg. Det är alldeles för känsligt, det skulle kunna väcka alldeles för mycket tankar att se barnet som är biologiskt hälften mitt, hälften min systers mans springa omkring. Det är INTE snålhet eller missunnsamhet som gör att man inte donerar till sin syster utan just alla dessa komplikationer som kan uppstå. Om jag ska vara ärlig tycker jag det är egoistiskt att kräva eller förvänta sig nåt sånt av en syster.

Ett barn som består av hennes ägg och min mans spermier är ju inte mera genetiskt "mitt" än de barn hon själv har med sin man så jag fattar inte den genetiska biten heller.

Jag har all respekt i världen för att barnlöshet är fruktansvärt. Har själv fått grubbla runt detta eftersom jag var singel länge. Men vad är det egentligen ni vill? Vill ni leva ett liv som en familj, se ett barn växa upp, ge och få kärlek? Då finns ju adoption! Har ni kollat upp om ni kan få medgivande? Detta är ett fantastiskt sätt att få barn. Sätt igång nu innan det blir för sent! Om det ni egentligen vill bara har med gener, graviditet och förlossning att göra är det förstås värre..... Tyvärr tror jag att många fastnar i det och får många sorgsna år i onödan istället för att släppa den fixeringen och äntligen få se fram mot att bli en familj, att få leva med barn.

Viktigaste delen av mitt inlägg trillade visst bort! Har ni tänkt på BARNET? Risken måste ju vara uppenbar att ett barn vars moster egentligen är dess genetiska mor får problem med identiteten. Är det verkligen rätt att _skapa_ ett barn med denna komplicerade bakgrund? Bara för att man vill vara gravid och bära släktens gener. Det är egoistiskt tycker jag

Jag vet att många under en period av barnlösheten "skulle göra vad som helst" för att bli gravida, gärna med släktens gener. Det är en naturlig del i sorgefasen. Men när man kommer ur det och väljer ett annat alternativ är det många som säger att de är glada för att de gick vidare och adopterade.

Förlåt om jag lät aggressiv, jag menar ffa att det är egoistiskt att mer eller mindre kräva av sin syster att hon ska donera, samt att man inte vet vad man skapar för tankar och känslor hos barnet, jag kan undra var barnperspektivet tar vägen ibland.

De första på tråden verkar vilja ha systerns ägg av genetiska skäl, medan du skriver att det inte rör dig i ryggen om äggen kommer från systern - och då förstår jag inte varför det är så viktigt att det är systerns ägg. Så det är nog olika. Man kan förstås säga att det är bättre för barnet att donatorn är en syster för då vet ju barnet allt om sitt genetiska ursprung. Samtidigt kan det ju kompicera tillvaron för barnet, för mig hade det definitivt varit lite skumt att veta att jag genetiskt är min mosters barn men fötts och uppfostrats av min mor..... Detta är omöjligt att veta i nuläget eftersom fenomenet är relativt nytt och barnen inte hunnit bli stora än.
Det är dessutom omöjligt att veta hur man som genetisk mamma reagerar på att ens syster föder ett barn som genetiskt är ens eget. De systrar som tackat nej har antagligen varit rädda för hur det ska bli i framtiden och då är det absolut rätt att säga nej.

Jag tycker egentligen att adoption har den fördelen att barnet redan finns och behöver en familj. Adoptivbarn kan ha problem med att inte veta vilka bioföräldrarna är, men då är det något som redan skett, inte något vi skapat. Jag respekterar donationer rent logiskt (det var donation till syskon mitt inlägg handlade om) även om jag rent känslomässigt inte kan förstå varför man skulle vilja göra en sån grej. Alla är vi olika.

Japp, det är alltid egoistiskt att vilja ha barn, oavsett hur barnet blir till. För mig ingår dock inte nån önskan om att "leva vidare" genetiskt, vara gravid och föda eller skapa nåt genetiskt tillsammans med min sambo i detta. Jag vill ha familj!.

Om inställningen till ÄD inom familjen styrs av vilka relationer man har inom familjen, så styrs inställningen till adoption av vad man har för erfarenhet av adoption bland släkt och vänner. Att se hur min ljuvliga lilla släkting som saknade föräldrar och mina släktingar som saknade barn har fått varandra och ger varandra så oerhört mycket, hur olycka vänt till enorm lycka - det gör att adoption är ett sjävlklart val för mig. För mig är det faktum att de tre fick varandra mycket större än att jag bär mitt och min sambos barn i magen. Adoption känns främmande för de flesta till en början men alla jag vet som adopterat till slut har varit så nöjda med sitt beslut.

Jo, det är ju fint om det funkar med ÄD inom familjen och alla är nöjda och glada, det jag vände mig mot var som sagt var "kravet" på systern. Det är INTE samma sak att donera en njure som att genetiskt ha ett barn med sin svåger. Det är motsägelsefullt när man sucktar efter systerns gener, för att gener är så viktiga för en, men samtidigt inte kan förstå att gener betyder nåt för henne och att det känns märkligt för henne med ÄD till systern.

Ingen kan idag veta hur barn som kommer till genom ÄD från en syster eller nån annan kommer att må i framtiden. Det är inte säkert att barnen har samma okomplicerade syn på saken som föräldrarna - vi har ju en tendens att rättfärdiga det vi gör för att vår längtan efter barn är så stark. Det är därför jag är skeptisk till sånt här, att allt sker ur ett vuxenperspektiv som jag upplever det utan nån debatt där de ofödda barnens perspektiv finns med.

Misty! Du har verkligen en givmild syster och jag hoppas verkligen att allt går bra för er. Känslomässigt kan jag aldrig förstå äggdonation men jag accepterar det rent logiskt, även om det väl måste anses vara ett faktum att vi inte vet hur dessa barn kommer att hantera sin identitet under uppväxt och vuxenliv. Jag vill inte bidra till att ett sådant barn skapas men vi gör alla olika val. Ni kan väl inte förstå att graviditet och födande är helt oviktigt för mig och att jag hellre tar hand om ett barn som redan finns än skapar ett på medicinsk väg. Adoptivbarn må kunna få problem med identiteten men den problematiken finns redan i och med att det blir övergivet, jag deltar inte i skapandet av den.

Än en gång - det var "kraven" på systern jag vände mig mot samt det faktum att vi inte vet hur situationen för barnet och resten av familjen ser ut framöver. Det var nån i den här tråden som skrev att läkaren på fertilitetskliniken berättat om trista fall där det blev problem man inte räknat med inom familjen efter donationen.

Nu ger jag mig också

Gener är i mitt tycke helt oviktiga för om man ska älska sitt barn eller inte. Samma sak om barnet legat i ens egen mage eller i en annan kvinnas mage. Tittar man in i adoptionsvärlden ser man detta väldigt tydligt.

Tittar man in i adoptionsvärlden ser man också att vissa barn, men långt ifrån alla, grubblar och "mår dåligt" över sitt ursprung, rotlöshet, osv.

Jag vet inte hur mycket man studerat hur donatorbarn mår - i alla fall ÄD måste ju vara ett ganska nytt fenomen och barnen har antagligen inte hunnit bli vuxna än. Därför kan vi bara spekulera om detta.

Alltså - det är inte alltid barnen tänker som vi. Denna tråd handlade ju om donation från en släkting. Personligen tycker jag det kan finnas risker med detta - bara för att föräldrar och moster inte tänker på det genentiska är det inte säkert att barnet känner samma sak i alla faser av livet. Jag kan då tycka att det vore tryggare med korsdonation. Men som sagt var, jag tror inte det finns så mkt erfarenhet kring fenomenet. Undrar förresten hur vanligt det är att en man donerar spermier till sin bror om denne inte kan få barn.