Fått nog av sonen...

Ingen som har ett hum om hur man kan gå tillväga för att han skall kunna ha sitt eget??

ni skulle kunna ta kontakt med förskörningstöds kontoret, dom kan ge er svar o råd!!! ni är underhållsskyldiga tills han e 18 år.
men det ska inte vara några problem för jag fick eget när jag var 18 o jag fick hjälp från soc!!!! lycka till!!!

Lilliss22, det där stämmer inte, dom är underhållsskyldiga tills han går klart gymnasiet.
Om han dock hoppar av gymnasiet så är det 18år som gäller

anlisa, soc brukar ofta vilja ha ordentliga anledningar till att ge någon boende som är så ung. Så har ni starka anledningar så finns ju chansen att han får hjälp där.
Det går inte lösa era problem genom att gå o prata med nån kurator eller psykolog eller något?

18/11 bär det av till Thailand på bröllopsresa

oki fel av mig!!! fått fel info själv

Har beställt tid på en föräldramottagning. Tror inte vi blir mycket hjälpta men det är värt ett försök.

Usch, det låter så hårt att få nog av sitt eget barn...
Jag flyttade själv ut som 14-åring och jag vill verkligen inte ha en så dålig relation med mina barn sen.

kramar

nu vet jag inte vad som hänt men jag tror ändå att din son behöver dig fortfarande och att överges av sin mamma är ju inte det roligaste, sånt skall man tänka på innan man skaffar barn.

Det är mycket man så här i efterhand borde tänkt på innan man skaffar barn och med den vetskapen tror jag befolkningen rätt snabbt skulle sjunka.. Självklart överger jag inte mitt barn, Det är inte det de handlar om. Jag finns där när han inser att jag behövs.
Vad jag vill är att han skaffar sitt eget boende.

Låter hårt att verkligen vilja att sitt barn ska flytta till eget när han är så ung. Nu vet ju inte jag bakgrunden, men man kan utgå från att ungdomar behöver sina föräldrar och deras stöd även om det inte verkar så på ytan, men innerst inne så är dom inte så stora och kaxiga som dom verkar.
Jag jobbar på en ungdomsmottagning och möter mycket ungdomar och enligt min erfarenhet så vill dom ha bra kontakt och föräldrar som bryr sig.
Nu menar inte jag att du inte gör det, men det låter iallafall lite hårt när man inte har någon mer fakta om eran situation.

Självklart bryr vi oss och jag skulle ge vad som helst för att ha en bra relation men att försöka prata med honom hjälper inte. Jag tycker jag har gjort vad jag kan. Han kommer och går precis som han vill (har inte varit hemma på 3 dagar nu), sover halva dagarna, struntar i skola, grisar ner hemma mm mm...listan kan göras lång. Detta påverkar naturigtvis hela familjen och varken vi föräldrar eller småsyskonen mår bra av detta. Tyvärr tycker han själv att det är helt ok att leva som han gör. Den dag han inser att han måste förändra sitt liv ska jag göra allt för att stötta och hjälpa men hur och när skall han inse???..eller vad skall JAG göra??? Hämta hem han o spika fast han i golvet, eller vad? Tror inte jag kan göra annat än vänta ut han.