Johan räddades i sista stund

– Vår historia vill jag kalla för både en solskenshistoria och en mardröm på en och samma gång, berättar Karen (27), mamma till Johan.

Förvärkar eller värkar?

Karen (27) och sambon hade försökt bli gravida i tre år och hon hade nyligen fått diagnosen PCOS. Glädjen var därför extra stor när graviditetstestet visade två blå.

Beräknad förlossning närmade sig, och en vecka före fick Karen starka värkar.

– Jag tänkte att det säkert var förvärkar, något jag hade läst om flera gånger. Jag fick en konstig känsla av att någonting var fel, något jag hade fått flera gånger tidigare i graviditeten. Men som förstagångsföderska var jag rädd för att vara hysterisk och tjatig, så jag sa inte så mycket om det till någon annan än min sambo.

Förvärkarna fortsatte en vecka och hon tyckte även att pojken var lugnare, men Karen tolkade det som att det var trångt.

– Pojken hade varit extremt lugn under hela graviditeten, så jag trodde att det var normalt att det blev lugnare när det blev ont om plats, säger Karen som ändå kontaktade förlossningen.

Barnmorskan sa att Karen kunde komma in på en kontroll om hon ville, men hon valde att vänta ett par dagar eftersom hon skulle till barnmorskan på kontroll ändå.

LÄS OCKSÅ: Tecken på att förlossningen är på gång

Nyutbildad barnmorska agerade omedelbart

– Jag var lite trött efter lite sömn, men kände mig annars i god form när jag skulle till barnmorskan på kontroll. Jag såg fram emot kontrollen, för nu ville jag veta varför förlossningen aldrig började. Det var nästan så jag tog med mig väskan jag hade packat. Utifall att. Och kanske lite på grund av kvinnlig intuition, berättar hon.

Barnmorskan var nyutbildad och hon var mycket noggrann och gjorde undersökningarna och mätningarna flera gånger.

Och resultaten var oroande.

Symfysmåttet var större än förväntat, och fostret hade en puls på 180. Karen hade även ett förhöjt blodtryck.

Barnmorskan bestämde att Karen skulle till sjukhuset för en grundligare kontroll på en gång. – För säkerhetsskull, la hon till.

LÄS OCKSÅ: 15 tips till pappa på förlossningen

Det blev beordrat katastrofsnitt

– Klockan 10.00 parkerade jag utanför sjukhuset. Där möter jag en annan trevlig barnmorska. Jag fick en CTG-registrering och fick besked om att trycka på knappen när jag kände rörelse, något jag gjorde där och då. Kanske en liten buff, men det var svagt, minns Karen.

Barnmorskan observerade registreringen en liten stund och sa plötsligt att hon ville att läkaren skulle ta en titt.

Läkaren kom och hon ställde en del frågor. Hon kontrollerade temperaturen och fick veta att Karen hade feber.

– Jag var ju konstant varm p.g.a. graviditeten, så det hade jag inte märkt, säger Karen.

Läkaren sa att för varje förvärk föll babyns puls ner till 70, och upp till 180 igen efteråt. Hon ville att barnet skulle ut fortast möjligt, för det var omöjligt att veta hur länge detta hade pågått och hur lång tid den kunde överleva.

Det blev beordrat katastrofsnitt och plötsligt blev det stor aktivitet på förlossningen.

– Dom drog av mig kläderna, la mig i en säng och körde mig mot hissen. Jag hann knappt ringa min sambo för att berätta. Jag minns inte så mycket, annat än att jag skrek av rädsla för den lille, berättar Karen.

I operationssalen stod ett team redo och det var tydligt att alla visste vad var och en skulle göra.

– Anestesiläkaren gav mig syre och pratade lugnt med mig medan resten av teamet ordnade med venfloner och nödvändig utrustning. Han försökte få mig att andas lugnt. Så fick jag besked om att jag skulle somna, att detta skulle gå bra och att det var självaste överläkaren på förlossningen som skulle ta ut babyn.

Nästa sak Karen minns är att hon vaknade upp på uppvaket. Hon började snabbt att gråta och frågade hur det var med den lille.

LÄS OCKSÅ: Anette födde i hissen

Fick se bilder av pojken

Så kom det glada beskedet

Det var en pojke, han hade det bra, men låg i kuvös för säkerhetsskull. Hans pappa var där med honom.

Efter några minuter kommer sambon upp tillsammans med barnmorskan som hade tagit emot Karen.

– De visade mig bilder av världens finaste pojke, som föddes 10.45. Tre kvart efter att jag parkerade bilen, berättar hon.

Och det var verkligen nära att det inte gick så bra som det gjorde. När pojken förlöstes var det kritiskt. Han fick bara 1 av 10 på apgar. Men som tur är – efter 10 minuter steg det till 8.

Efteråt fick Karen veta att det var moderkakan som sviktade, men de hade ingen förklaring på varför. Det var något som kunde hända, men det var väldigt ovanligt.

– Jag hade haft tur som var på kontroll den dagen. Detta var den värsta och samtidigt bästa dagen i mitt liv. All ära till väldigt väl fungerande och mycket duktig vårdpersonal!

Idag är Johan 7 månader gammal och är en väldigt aktiv krabat.

– Och det ser minsann ut som om det är en till på väg, erkänner Karen till slut.

LÄS OCKSÅ: Kreativa sätt att berätta att man är gravid

Så jobbar sjukhuspersonalen vid ett katastrofsnitt

– Ett katastrofsectio är NU. Nödalarmet utlöses och alla involverade får meddelande på sin personliga calling. Anestesiläkare och sjuksköterska, operationssköterskor, barnläkare och gynekolog, berättar barnmorskan Tove Nordahl för Mammasidan.se

– Hur lång tid tar ingreppet?

– Ett katastrofsectio görs på 2-3 minuter, plus tiden det tar att springa till operation och få kvinnan under narkos. Detta gör man om det verkligen är bråttom. Som tur är går det nästan alltid bra, barnen är ofta trötta när de kommer ut, men barnläkaren står redo tillsammans med sjuksköterska från barnintensiven, barnmorska och anestesiläkare. Barnet är därför i de bästa händer och utrustningen står redo. Det är självklart värre om det sker på ett sjukhus utan nyföddintensiv, lägger hon till.