Ska vi skaffa en sladdis eller inte???

Tack för ditt svar.. men skulle du råda andra till att skaffa en sladdis eller inte? ????

Ni andra då som har skaffat en sladdis.. skulle ni kunna råda andra till att göra det? Och blev det så jobbigt som ni hade tänkt er? Eller blev det kanske lättare/jobbigare? :)

Jag som är snöblask123. Jag vet faktiskt inte om jag skulle rekommendera en trea. På ett sätt ja, ångrar inte vår busbebis en sekund och vi är en mer komplett familj på något sätt (då längtade jag också efter en trea). På ett annat sätt nej, just nu tar han över all tid i familjen, han är 1,5 ingen liten mys bebis som sover hela tiden utan en kille som syns o hörs hela tiden o man kan tex inte hjälpa stora med läxorna... Men det är ju också en väldigt begränsad period snart sitter han still på kvällarna o tittar på tv typ :) Svår fråga hade jag inte haft längtet så nej då är det inte värt det...

Tack för ditt ärliga svar!! Det uppskattas verkligen!

Hej! Tråden är några månader gammal, men jag undrar om ni kom fram till något beslut?

Jag går i samma tankar nämligen.. Min partner har två barn som är 15 och 7 år gamla, och jag har två som är 12 och 10 år gamla. 
Vi längtar verkligen efter ett gemensamt barn, men jag börjar bli rädd för att "ge upp" den frihet vi har i dagsläget. Samtidigt tänker jag att ett gemensamt barn kanske knyter ihop vår familj som i dagsläget är lite uppdelad.. 

Och så tänker jag - kommer jag orka? Kommer vårt förhållande orka? Tänk om det tar slut? Då är jag ensamstående mamma med två olika pappor, vem kommer då vilja ha mig?

Hej! Vi bestämde oss för att INTE skaffa en till. Jag har under den här tiden nånstans vant mig vid tanken om att barnen snart är stora och jag gillar till och med den tanken! Känner nu att det ska bli riktigt skönt att kunna göra saker på egen hand och att även kunna göra lite roligare saker med barnen! Men självklart så kommer man ju sakna det här myset och godset som man har nu. Men jag vet inte om jag skulle orka en liten till faktiskt. Och så känner jag att det skulle göra allt så mycket svårare med aktiviteter osv. Nej vi känner nu båda två att vi till och med längtar lite tills barnen är ett par år äldre så vi kan bli ännu mer fria ????

Uppdatering.. Vi skaffade en trea i alla fall  och det är det BÄSTA jag gjort i hela mitt liv!! Han är 4 år nu och de stora blir 13 och 15 i år.

Nu får jag uppleva "storbarnsåren" samtidigt som jag har kvar de underbara småbarnsåren!! Jag har dock inte tidigare vart ett stort fan av de tidiga småbarnsåren. Men den här gången ÄLSKAR jag att leka med min lilla 4 åring i lekparken och annat som jag inte har uppskattat lika mycket med de andra två. Helt otroligt hur man kan förändras så.

Han är verkligen familjens lilla guldklimp och är sååå älskad av alla!! Det är så smidigt att ha två stora barn som kan passa honom ibland också när man ska storhandla eller så.

Nu förstår jag verkligen vad folk med sladdisar menar när de säger att man får uppleva allt igen fast UTAN att vara orolig för saker då man är en mycket lugnare och tryggare förälder.

Jag kan verkligen rekommendera andra att skaffa en sladdis!! Det förgyller livet!! Jag är sååå glad att vi valde att gå den vägen!! 

Mina två första är födda 1996 och 1998. Fick ytterligare barn 2004 och det var helt underbart, jag var mer erfaren, syskonen så glada och fick lite egentid med bebisen när de andra var på förskola/skola. Tre år efter det, råkade det bli ett fjärde barn. Vi är mycket nöjda - det är som två kullar någorlunda lika i ålder. Man ångrar sällan det man gjorde, utan mer det man inte gjorde

När man vet hur fort det går, njuter man lite extra av att få en bebis till lite senare. Så var det för mig ialla fall

Jo. Inte att vi ångrar vår fantastiske lille son. Men när han blev tre gick jag in i väggen. Från att alltid haft 100  gärn i elden och en fin karriär. Maken är helt utpumpad och vi bara grälar hel tiden. Vår son är en väldigt aktiv pigg kille som vi måste vakta hela hela tiden. Äldsta sonen har adhd (utredd nu) och äldsta syskonen är i ständig konflikt. mellersta barnet har nu blivit utanför i skolan av hennes vänner och lindats är sjuk hela tiden så vi har fått ställa in alla roliga planer hela hösten... mitt och makens jobb klagade på all vabb och stora fick utbrott konstant att vara hemma. Jobbet går inte att kombinera med tre barn. Det krävs mycket av mig som jag inte har tid att leverera, speciellt under van. Jag är i ett numera konstant limbo och varje dag är en kamp att hålla ihop äktenskapet.

skaffa en trea om ni i övrigt har en lugn och relativt harmonisk familj, om det går att jobba och ha tid att se alla tre barnens behov och emotionella behov. Om barnen inte har svårigheter i skolan. Det tar tid att möta varje barns enskilda behov och ju äldre barnen blir desto mer känslomässiga konflikter kommer de hamna i med vänner och skolan. Man måste ha orken att räcka till på alla plan..

Du lever bara en gång, kör på. 

Tack snälla för att du uppdaterade flera år efter. Jättekul att läsa tråden och se hur det blev 😍 vi ska också skaffa en. Äldsta är 11 snart och yngsta 9 år. Misstänker att jag blev gravid nu på föesta förösket och nog är man allt bra orolig över det här 🙈

Jag har två vuxna barn. Ibland ångrar jag att jag inte skaffade trean (som min dåvarande man också hade velat ha, då de var tre barn i hans barndoms syskonskara och han tyckte att "det ska vara tre barn i en familj"). Jag hade gärna velat ha en lite större familj...

Men i så fall hade jag inte velat ha de åldersskillnaderna som du beskriver, utan högst tre år mellan tvåan och trean. Just för att slippa börja om igen när man redan har vant sig av med småbarnsköret, kanske till och med gett bort prylar och kläder, och dels för att slippa dela upp barnen vid olika aktiviteter som redan bekrivs i tråden. Svårt att hitta semestrar och helgaktiviteter som passar för alla, o.s.v..

...sedan tror jag också att det är lätt att man fantiserar, om att det tredje barnet ska ha någon egenskap, som de barn man redan har inte har. Men så behöver det ju inte heller bli. I värsta fall blir trean funktionshindrad, och risken för det ökar ju med stora åldersskillnad (som ju även har gjort mamman äldre under tiden). Och i så fall kommer livet att påverkas starkt negativt för de större barnen, det kommer inte att finnas mycket tid eller ork till dem, och aktiviteterna kommer att behöva anpassas efter det yngsta barnet för evigt...

Hej! 
Tack för ditt svar 😊
Jag håller med dig delvis i alla du skriver. 
Grejen är ju bara att en längtan efter en till kan ju vara olika stark. 
Det är ju ofta det som avgör om en familj skaffar ett, två, tre eller fler barn. 
Nu är det ju dock en lite speciell situation när man som vi, ville ha 3. Det skulle vara tre. Skaffade två tätt och sen väntade vi på att längtan skulle komma tillbaka. Det gjorde den inte. Och efter ett tag insåg vi att nej, vi vill inte ha fler. 
Plötsligt, nästan 9 år efter att sista föddes, så började det smyga på. 
Och nu är vi här och vill och förösker. 
Har jättejättesvårt att se framför mig hur det ska bli och jag är fullt medveten om att det är ett egoistiskt val för min och min mans skull, för åldersskillnaden kommer vara så stor att troligen så hittar barnen varandra först när alla är vuxna och den minsta kommer känna sig lite smått som ett ensambarn när den växer upp. 
Som du säger, nu är man 36 år. Kommer vara mycket mer orolig över missfall, avvikelser, för tidig förlossning och allt sånt som ökar I risk med åldern. Men samtidigt så är jag inte svingammal.  
Ja, men vi får se hur det går 😊
Är ju svårt för de som inte provat att tänka sig in till fullo eftersom man själv inte upplevt det. 
Precis lika svårt för mig som för dig med andra ord. 
Däremot så är det spännande när man läser andras upplevelser och även när jag läser om den vuxna sladdisen som berättar. 
Tack för input i alla fall 😊

Vill bara tillägga att det handlar absolut inte om att jag saknar eller längtar efter någon egenskap som inte mina två nuvarande barn har. 
Tänker att det där är en konstig idé, att det skulle handla om det. 
Skulle snarare säga att de som skaffar två kanske gör det mycket för att man tycker att barn ska ha ett syskon. 
De som skaffar fler tror jag absolut inte gör det för att de saknar något hos de första två. 
Möjligen om man har två av samma kön, att man kanske längtar och hoppas lite på att få ett av motsatta. 
Men annars handlar det nog bara om att man vill ha en större familj, tycker om att ta hand om en bebis och att det är spännande att skapa ett barn och se likheter och olikheter mellan syskonen. På ett positivt sätt då alltså. 

Eller om vi pratar sladdis så kan jag personligen säga att det mesta handlar om att jag tänker på att barnen börjar bli stora. Inte långt kvar tills man har större barn som inte vill umgås med en längre, tonåringar osv. 
Kanske att det till viss del är därför den här längtan kom, att det skulle kännas lite lättare med den separationsbiten om man har ett mindre barn hemma 😅
Däremot så fattar jag ju att det kommer att komma en tid då yngsta också glider ifrån en och då är det givetvis försent med fler haha. 
Hur som, börjar ju bli äldre och det känns som nu eller aldrig. 
Det blir som det blir och varje par väljer ju själv hur ens familj ska se ut och det här känns rätt för oss, även om det också är ganska läskigt att börja om...