Barnsuget kommer inte. Kan man

Ni verkar ha mitt drömliv TS. Grattis!

Njut av det du har! Klart man inte måste ha barn, låt dina vänner leva i kaos och mista sina liv medens ni njuter av livet till fullo! =)

Vill bara inflika att man inte på något sätt kan känna efter hur det skulle vara att ha egna barn genom att umgås med andras.
Att få sitt eget barn, som liknar en själv och den man älskar mest i världen är något helt annat. Känslan av ett "du är den bästa mamman i hela världen" och en varm lite barnahand i sin går inte att förklara i ord och kan inte riktigt hållas emot allt det där praktiska som räknas upp här i tråden.
Att känna sitt eget lilla barn buffa inne i magen ger livet en dimension man inte kan fundera ut med sitt sinne.
Att veta att man kan ge en ny liten människa ett hem, trygghet, lycka och glädje är stort.
Jag tror visst att man kan leva ett alldeles fantastiskt liv utan barn, mycket pga att man aldrig känt de där känslorna man har som förälder.

Min tanke är att även om man har barn så kommer ju den dagen när man är "barnfri" igen och om man får barn tidigt så kommer den dagen tidigt i livet förstås och tvärtom så har man ju många barnfria år INNAN. Men jag tror självklart att man kan leva fantastiska liv utan barn och att skaffa barn om man inte verkligen längtar tycker jag är fel för alla barn förtjänar att vara efterlängtade. Det vet jag särskilt som min morsa alltid varit en ytterst motvillig sådan som bara klantade till det med sina piller hela tiden!

Ja, VET man att man inte vill ha barn ska man givetvis inte skaffa några. Jag är tyvärr i nån sorts mellanläge där jag inte vet om jag vill eller inte vill, och det är så sjukt svårt att reda ut! Och jag är 33 och tiden går... Många många gånger önskar jag att jag vore man istället, så skulle jag inte behöva vara så stressad

Jag och min man levde som ni. Trivdes med det och pratade sällan om barn. Ingen längtan fanns. När vi närmade oss 35 kom barnpratet igång. Vi analyserade, diskuterade, vände och vred på varenda argument. Vi kom fram till att vi inte ville ha barn, men vi ville inte vara barnlösa så vi skulle nog försöka skaffa barn ändå... Låter knäppt. Vi var inte sugna på småbarn, men min man kände att "jo, jag vill nog ha barn och barnbarn och den biten" när vi blir gamla. Vi ville inte vara utan det. Så vi fick en son vid 35 och nu, 5 år senare väntar vi vårt andra barn, galet.. Vi lever ett annat liv nu, men oj vad åren går fort och de växer snabbt! Vi kommer att ha massor med tid att leva som vi gjorde förr, utan barn, sedan. Snart vill de inte hänga med oss i alla fall. Vi är glada att vi gjorde detta. Men jag har verkligen förståelse för de som väljer bort det.

Jag känner att jag skulle ha missat en hel dimension om jag inte fått barn. En hel värld av erfarenheter - från graviditeten och över förlossningen och bebisarna vid bröstet, promenader med barnvagnen, dop, lek i lekparken, kalasen med de första kamraterna, skolstarten, luciatågen, läxorna, idrottsföreningarna där man fått vara funktionär, det första lägret utan mamma...

Man blir mer engagerad i samhället, med skola och centrum och bostadsområden och utemiljöer och arbetsmarknad och politik och allting, när man får barn, för då kan man inte längre tänka att "jag klarar mig nog mitt liv ut hur illa det än blir. Sedan behöver jag inte bry mig mera vad som händer". Man får en väldig lust att vara med och påverka och förändra, så att de nya släktena ska få ta över något bättre!

 Man blir även en del av livets väv, på ett tydligare sätt, när man får barn. Min mamma fick bli mormor och göra det som jag gjorde med min mormor och farmor när jag var liten... och nu är det jag som får ha mammarollen i familjen... och om 10-15 år är det kanske jag som är mormor och farmor, och får DEN rollen som min mamma och mormor haft. Det skulle ha känts avhugget, om allt hade slutat med mig... och jag hade missat de rollerna, och bara levt något slags förlängt tonårsliv livet ut - utan något egentligt innehåll. För bubbelbaden och resorna med mannen blir andefattiga efter några år! De räcker inte som livsinnehåll.

Men oj! 
Menar du att du inte hade något som helst intresse av att påverka samhället innan du fick barn?

För de flesta jag känner har det varit tvärtom... Innan de fick barn så var de engagerade i politik, olika föreningar, andra människor... Men när barnen kommer blir ju engagemanget väldigt barncentrerat (med all rätt).

Men självfallet kan man vara engagerad i annat än bubbelbad med sin respektive (just bubbelbadat har vi aldrig gjort på 10 år tillsammans)! Annars blir det ju som du säger lite "andefattigt" och hade du inget intresse för omvärlden innan du fick barn måste det ju ha varit omvälvande!
Själv har jag alltid trott att det var annat som omvälvande med att få barn, men som sagt, de flesta jag känner har varit engagerade sedan tonåren. 

( som ungdomsledare har jag fått uppleva "första lägret utan mamma" många gånger, på nära håll. Det är alltid värst för  mammorna  )

Hej,

Jag har också gått i liknande funderingar, är 33 år och har varit singel i många år innan jag träffade min sambo och blev van vid tanken på att jag kanske inte kommer skaffa barn.

Nu har jag dock en sambo som gärna vill ha barn innan jag är 35... (pga. att det blir svårare då) jättekär i honom och har verkligen tänkt om, vill spendera mitt liv med honom och börjat tänka om lite när det gäller att skaffa familj, dock har ingen längtan efter barn väckts i mig då jag känner mig som TS, väldigt nöjd med min nuvarande livsstil.

Konstig grej hände i denna veckan, vet inte om folk med hund håller med här? Vi var hundvakter för en valp. Jag var hemma mycket ensam med hunden, blev stressad av att konstant vakta hunden och ha ansvar för att den inte biter sönder något eller förstör något i huset (bor i hyres). Inte ens långa promenader som jag vanligtvis älskar blev kul med hunden, den drar iväg och är rädd att den kommer i konflikt med andra hundar eller människor. Känner bara konstant stress och har ingen anonymitet med min sambo längre, hunden sover med oss i sängen så jag sover också dåligt om nätterna... Detta bara efter ett par dagar! Kan inte gå till affären eller gymmet om jag vill pga hunden kan inte bli lämnad ensam, känner en otrolig begränsning. Låter ju precis som det är med en bebis, hur ska det gå om jag är deprimerad efter två dagar med hund? Kommer modersinstikten kicka in någonsin och ska jag skaffa barn och bara hålla tummarna på att hormonerna gör det värt det och att kärleken kompenserar alla uppoffringar? Känns riskabelt. Någon som har erfarenhet?

Såhär..

Hur vill du att ditt liv ska se ut om 10, 20, 30 år?

dricka vin på altanen, exotiska resor, långa promenader. Absolut det är fantastiskt. Men är det lika fantastiskt om 10 år?

Jag lämnar nu 10 år bakom mig med fullt fokus på barn (allt det du beskriver). Att dricka vin på balkongen med barn som sköter sig själva, kunna åka på resor och ta kurser. Det är sådan lyx! Det är wow-känsla. Men det hade det inte varit om vi inte haft en paus från det.

Innan barnen reste vi runt i världen. Sista resan kändes medioker. Vi hade ju redan upplevt allt det där! Spänningen var borta.

När barnen kom väntade villkorslös massiv kärlek men också många känslomässiga utmaningar. Att vi klarat detta känns wow

Vi hade hund när vi fick vårt första barn. Jag upplevde att jag kände mig betydligt mindre låst av barnet - eftersom det går att ta med sig. Ville jag till affären kunde jag ta med mig bebisen utan problem, men problemet med att hunden inte kunde lämnas kvarstod. Samma med olika semesterresor osv. Barn kräver förstås väldigt mycket, men det går betydligt lättare att ta med sig barnet än hunden - vilket gör att man ändå inte känner sig lika låst.

Känns aningen underligt att debom barnfrågor vill väckas genom att skaka liv i gamla trådar.

Jag har full förståelse för att ts m fl inte vill skaffa barn. Låter som hon har en tillvaro som passar henne bra. Sen så finns det många riskfaktorer för en kvinna som blir mamma. Då pratar jag om både fysiska/ mentala och ekonomiska risker. En man tar inte samma sorts risker.

I ett samhälle som hotas av krig/ klimatförändringar/ en ökad aversion mot kvinnor, så är det det rätta beslutet att ta för en kvinna.