Vågar vi försöka igen?
Hej!
Jag är 31 år och vi har just fått vårt första barn genom IVF med spermiedonation pga endometrios och crohns sjukdom. Jag tar biologisk läkemedel som specialistläkare godkänt. I vecka 8 fick jag ett skov i den senare sjukdomen men tog bara omeprazol då det egentligen inte var ett jättehögt värde. Men det fortsatte och i samband med rul sprack övre fosterhinnan, dvs vattnet gick även om det inte märktes i trosorna så att säga. I samband med det hade min sambo covid. I sista sekund slapp vi göra en sen abort och fick istället gå på täta kontroller. I vecka 28 fick jag blödningar och tappen var något kort. Jag blev inlagd och då gick vattnet helt, dvs det rann denna gång, och jag fortsatte blöda då och då. Jag fick antibiotika, blödningshämmande och kortison och bebisen stannade i magen till prick vecka 35 då de var rädd att moderkakan skulle lossna helt. Han föddes vaginalt efter igångsättning. När han föddes var han slapp, kunde inte andas och sen inte amma. Vi hamnade på neontalens intensivavdelning. Han hade också ett omoget rörelsemönster och har fortfarande gulsot, men mår i övrigt bra nu. Under graviditeten var det hela tiden fram och tillbaka: om han skulle överleva, vilken vecka han skulle födas i, om lungorna skulle fungera eller inte eftersom de utvecklas som mest då vattnet gick, hur han skulle utvecklas i framtiden etc. Vi har hela tiden velat ha två barn, men de hittade ingen infektion eller så hos mig och menar att det som hände är slumpen, även om det finns en risk att få en prematur igen.
Vågar man försöka igen? Jag är rädd att förlora barnet, eller att det föds väldigt tidigt och får bestående men. En svår graviditet och att vara ifrån sin familj känns inte heller kul men är ju övergående. Hur stor är risken att detta händer igen när man inte känner till orsaken? Hur har ni resonerat?
