Fråga till er som haft/har missbruksproblematik (eller ÄS)

Du har inte kontroll för då skulle du inte vara sjuk. Har varit sjuk i 25 år och går nu i behandling och sedan ett par månader mår så mycket bättre. 

Din fysiska kropp mår inte bra men det tar man inte till sig när man är sjuk. 

Allt det du intalar dig är exakt samma sjuka tänkande som nån med tex alkoholmissbruk använder sig av. "Jag kan sluta när jag vill, jag kan visst bara ta en öl till maten, jag kan visst dricka utan att bli full".. osv.. och verkligheten är total förnekelse och man ser inte hur det egentligen ser ut på vardagen hemma när ingen ser på. 

Men det är ju bara ursäkter för att fortsätta vara fast i sin sjukdom och sitt missbruk. 

Är man sjuk har man tappat kontrollen. 

Jag själv lever med ätstörningar och att lura sig själv att man har kontroll och kan bryta beteendet när som helst är största beviset på hur sjuk man faktiskt är. 

Ja, jag märker att jag inte lyckades få fram vad jag menade. Det jag undrar är om det faktiskt är så att man på fullaste allvar tror att man har kontroll. Om man tror det så starkt att man anser sig veta att man har allt under kontroll. Jag har liksom alltid tidigare tänkt att folk med ffa missbruksproblematik ändå innerst inne vet med sig att de inte har läget under kontroll, men att de ljuger för sig själv och andra, och intalar sig själva och andra att de inte har problem. Men det kanske inte alls är så. De kanske inte ljuger eller intalar alls, utan i den verklighet de lever i säger de bara sanningen? Det är så det alltid har varit för mig. Jag har inte levt i förnekelse eller ljugit för någon eller intalat mig själv eller andra något. Jag har bara sagt sanningen liksom. Fast jag börjar nu inse att det inte är sanningen.

Det jag undrar är alltså inte om missbrukare o ätstörda verkligen har problem, det jag undrar är om det är vanligt att man är så säker på att man inte har problem att det inte ens är frågan om att ljuga för sig själv lr försöka intala sig att man inte har problem.

Puffar lite... hade verkligen velat höra vad andra har för tankar om detta.

Min ÄS och min missbruks"karriär" ser jag som två olika saker även om de säkert hör ihop. Jag visste redan på förväg att knark är skitfarligt men jag tänkte att jag redan förstört mitt liv och missbruk är ett sätt att förstöra det ännu mer. Kanske kommer jag sjunka så djupt att jag vågar ta livet av mig? För jag är för feg.

Men kom ur det.

Beskriver Min äs senare...kunder i butiken ;D

Tack för ditt svar! Ser fram emot att läsa mer.

Det du frågar är väl egentligen om människor med psykisk ohälsa saknar sjukdomsinsikt? Ja, det tror jag är väldigt vanligt. Läste en intressant bok en gång, den heter I am not sick, I don?t need help. Kommer inte ihåg författaren. Men väldigt intressant och den beskriver människor med allvarlig psykisk ohälsa helt utan sjukdomsinsikt och som vägrar vård. Tänkvärd.

Beror väl också på vad man menar med sjukdomsinsikt. Tror rätt många som är sjuka vet att de är det, men de vill inte "erkänna" det för omgivningen, pga. stigma, eller för att man kan bli tvångsvårdad för vissa sjukdomar, och tvångsvården i sig kan skada ännu mer.

Man kan liksom bli frihetsberövad för att man anses vara en skada för sig själv, och på sådana intuitioner tas man ifrån sina mänskliga fri- och rättigheter. 

Sådana förnedrande behandlingar som vissa får utstå inom tvångsvård är helt sjuka, ovärdiga.

Hade ÄS när jag var i 18-25 års åldern, fastnade för alkoholen från att jag var ungefär 13 och har knarkat från 20-28 års åldern.

Jag kände precis som dig och hittade alltid ursäkter och förklaringar på mitt beteende. Jag visste att jag inte skulle hamna på parkbänken bland A-lagarna, visste att jag inte skulle dö av anorexia och var övertygad om att jag aldrig skulle sluta som den där hemlösa, tandlösa amfetaminmissbrukaren. Det räckte för mig för att känna att jag hade koll och kontroll och bara gjorde det för att ha kul, för att slappna av, för att hålla min vikt under kontroll eller ja, you name it.

Såhär i efterhand känner jag fortfarande att jag aldrig skulle ha dött av ÄS, alkohol eller knark. Jag vet att jag aldrig skulle ha blivit hemlös och arbetslös osv. (Och jag har ju inte blivit något av det) men inte fan hade jag koll och kontroll. Jag tappade vänner, misskötte jobb (även om jag aldrig fått sparken eller något) däckade på fester och hade jävligt tveksamma umgängen. Ofta med människor som var ?värre? än mig vilket förstärkte min bild av att jag hade kontroll och var lugn i jämförelse. 

Att ha kontroll är att ta några öl på en fest och kunna sluta, att kunnna dricka något glas då och då men lika gärna kunna avstå. Att ta en joint nångång i halvåret och inte känna sug eller behov däremellan. En ÄS har jag dock svårt att sätta samma regler för. Enligt mig går det inte att spy en gång i månaden eller skippa maten några dagar i halvåret. En ÄS känns enligt mig alltid som en sjukdom på ett annat sätt än en rekreatinsbrukare av alkohol och droger. 

Min ÄS är mycket ett jobbigt förhållande till mat och att laga mat. Nu när jag lagar till min man och inte bara mig själv känns det inte jobbigt men tidigare att bara laga och äta för min egen skull kändes så poänglöst och att jag inte är värd det så jag levde mycket på en cocktail av vatten, havregryn, fiskleverolja, brusmultivitamin, niferex, vasslepulver och klunkade i mig 3 sådana om dagen. Att det smakade dåligt var något positivt och det gav mig den nutritionen jag behöver. 

Liksom det enda jag gillar med mig själv är hur jag ser ut naken och jag vill se ut exakt såhär naken och det var lätt att kontrollera genom ätstörning. Så det är inte att jag vill gå ner i vikt. Jag vet att jag hade sett bättre ut i kläder och allt hade inte behövt vara kroppsnära om jag gick upp lite men naken är viktigast för mig.

När jag knarkade dippade jag lägre i vikt, men hur jag såg ut på 42 är liksom så jag ville se ut (155 lång). Men då jag är lyckligare nu med man än jag var ensam har jag gått upp till 44. Men det gör inget. Magrutorna har försvunnit litegrann men rumpan ser bättre ut. Så 44 får vara mitt nya 42. 

Har även hetstränat i perioder varvat med att inte träna alls och då försökt anpassat intaget efter det. Nu tränar jag regelbundet, mycket men inte för mycket. Är även det roligare då jag inte bara gör det för mig själv längre och jag kan fokusera mer på hans träning/viktnedgång (Han väger 100 nu från 130) och PT:a honom som projekt. Så att "fixa" hans kropp har minskat min sjukliga fokus på min egen. Han skulle tex inte dricka äckliga shakes istället för att äta så då kan jag också ha ett sundare förhållande till mat och njuta av mat. Gilla att laga mat utan att skämmas eller att det känns onödigt.

Känns även bra då jag fått ner hans blodtryck, vikt och att han inte är prediabetisk längre.

Jag dricker inte alkohol eller använder droger  (annat än quetiapin för mitt mående). Min man är sparsam med alkohol och droger? :D nej knappast han. Han måste nog vara Sveriges mest laglydiga och ordentliga person :D

Ja .. eller kanske snarare om total avsaknad på sjukdonsinsikt faktiskt existerar. Om man likställer sjukdomsinsikt med insikt i att man har problem, vill säga. För iaf med ÄS kan man ju vara fullt medveten och insiktsfull om att man har en ÄS, men ändå anse att man har det under kontroll.Exakt detta är det jag menar! Det är detta jag alltid har tänkt tidigare ? att ffa missbrukare men även en del ätstörda egentligen inser att de har problem, men att de ljuger för sig själva och andra. Men det är alltså det jag har börjat ifrågasätta på det senaste. Att det kanske inte är så, utan att vissa eller kanske till och med många som säger att dem inte har problem faktiskt på fullaste allvar är övertygade om att det är så.

True true. Tror vanliga "friska" människor skulle få en fullständig chock om de fick upp ögonen för hur det går till i den psykiatriska slutenvården i allmänhet och för dem som är LPT-ade i synnerhet

Men herregud, ja! Exakt så här är det jag menar! Kunde varit jag som skrev det (fast minus missbruket)! Tack!

Nu är kanske just ätstörning lite speciellt. Min anhöriga har psykisk ohälsa med psykoser och där saknas sjukdomsinsikt helt när det är dåligt. Han är i en annan värld där han har rätt och alla andra har fel. 

Har en väninna med ångest men vet ej vilken exakt diagnos. Hon har ätstörning men är medveten om den. Hon har en del nojjor och stressgrejer som jag tror beror på ångesten och jag tror hon är medveten om det också.

Men som så mycket annat så är det väl väldigt varierande från person till person.