Varför envisas med att vara i en dålig relation?

Jag har inget bra svar på detta men kanske är det så att personerna inte tycker att de är värda bättre? Att de efter varje bråk blir sams igen och sen är det bra ett tag? 

Fenomenet att bli sambo är intressant, jag vet många som flyttar ihop efter endast några månader tillsammans. Då känner de inte varandra, är fortfarande nyförälskade och ser inte varandras fel och brister. 

Jag lärde känna en tjej som var maskrosbarn, kring 30. 

Hon hade blivit ihop med en av våra kompisar som är snäll och lugn, och trodde knappt att han fanns. För i hennes tonår så var det helt normalt att bli slagen av sin kille om han var på dåligt humör, och en fest slutade ofta med ett kraschat soffbord, att någon däckat i badrummet på droger eller att någon bröt ihop och fick fraktas till psykakuten.

Hennes mamma var alkoholist/blandmissbrukare och brukade slänga åt henne en påse chips till frukost ibland, om hon ens fick något. Hon hade innan 12 års ålder ringt akuten fem gånger för att mamman höll på att dö.

Alltså: En del har en uppväxt som gör att de inte vet vad som är en normal eller fungerande relation, svar ja.

Ja, att bli sambo tidigt löser det mesta kanske en del tror. Om de inte redan bråkar eller börjar när de flyttat ihop så är det ju bra. Men flytta ihop tidigt är en stor risk. 

Ja, vet man inget annat från sin uppväxt så har jag mer förståelse. Samma sak där egentligen då med de barn som växer upp med föräldrar som egentligen inte älskar varandra men envisas hålla ihop för barnens skull. När det i detta fall egentligen handlar om föräldrarna som inte vill förlora tid med barnen och eller förlora den ekonomiska trygghet och standard. 

För att hoppet är det sista som överger en och för att dom flesta människor funkar ungefär lika i såna situationer att om bara "X" händer så kommer det bli bättre. Man är fortfarande övertygad om att tiden kommer göra det bättre.  Och i början av ett förhållande är man ju ändå nykär och naiv och inte förstår att reagera på röda flaggor även om man bråkar. Då skyller man på att man inte riktigt känner varandra än och det blir missförstånd..  

Och längre in i förhållandet när det gått några år kommer ju den där klassikern att man satsar på nytändning med ett barn, en förlovning,  ett hus, en båt, ett bröllop etc och så lever man i den rosa planeringsbubblan under lång tid och intalar sig att detta var precis vad som behövdes och nu är vi lyckliga igen.. tills det där barnet väl har fötts och bröllopsgästerna gått hem och verkligheten brutalt knackar på igen med kolik,bråk och en make som är noll engagerad...som vanligt alltså.. och så kommer ursäkterna.. vi har nyss fått barn och det blir bättre sen.. 

Såna här människor lever oftast med dysfunktionella kickar genom sina liv konstant och ser oftast inte sambandet. 

Man kan vara van vid dysfunktionella relationer, även om man inte har växt upp med missbruk och våld. Man kanske inte har fått lära sig något annat sätt att lösa konflikter än att bråka. Då tror man att det är normalt. En del är också drama queens och drama kings och brusar upp för minsta lilla.

Ovanstående är ganska vanligt, även bland personer som har växt upp under ordnade förhållanden. Man gör som man har blivit lärd, en stormig relation kan vara normaliserat.

Men det kan bli tvärtom också. Mina föräldrar bråkade mycket innan de skilde sig. Jag var ganska liten, så jag minns inte så mycket av det, men jag tror att det har påverkat mig, för jag har alltid haft låg toleranströskel för bråk och drama queens. Både när det gäller kärlek och vänskap. Personer med häftigt humör gör mig avskräckt, hur trevliga de än är annars. Jag valde medvetet en lugn man. Vi bråkar sällan och gjorde det aldrig i början.

Sen kan man ju vara osams utan att bråka, t ex silent treatment och liknande. Det är lika illa.

Framför allt är båda varningstecken om de dyker upp tidigt i en relation. Men som sagt, många är förblindade av kärlek eller vana vid dåliga relationer sen tidigare.

Mina föräldrar bråkade väldigt sällan. Kan inte minnas något större bråk. 
Däremot så bråkade jag och mina barns pappa en hel del. Så fort man inte gjorde som han ville så började han tjafsa och han vägrade lyssna på mig om det inte var så att jag höll med honom osv. Allt skulle vara på hans villkor. Att vi bråkade påstod han berodde på mig. När vi gick isär påstod han att ingen annan ville ha mig eftersom jag bara är arg och sur jämt. Att det var jag som hade problem och behövde gå till en psykolog för hjälp. 

Nu har jag träffat en man som är lugn och fin och vi har inte bråkat om något än och vi har vart tillsammans i snart 1,5 år.  Visst, jag tror att alla par någon gång bråkar men om man aldrig löser det eller den ena parten anser sig aldrig ha fel eller vill förstå så är det ingen idé att fortsätta den relationen.