äkta hälft som bara ser fel hos andra

Ajdå, nej det har jag inte men sänder dig en omtanke. 
Det kan inte vara lätt att vara nära en sådan energitjuv, mitt tips är att prata med henne om detta på ett seriöst och allvarligt sätt. 

Prata med henne
Be henne ta emot samtalshjälp, psykolog 
Hon har mycket att bearbeta, det klarar man inte på egen hand

Det låter som du har offrat väldigt mycket för den här relationen. Din sambo begränsar dig och snackar en massa skit. Det är inget varken du eller ert barn ska behöva stå ut med.

Jag tror också att hon behöver professionell hjälp, samtalskontakt. Jag tror att hon mår väldigt dåligt, men det ska inte gå ut över dig och ert barn. Tur att barnet är vuxet, men hur var uppväxten för barnet?

Du har inga skyldigheter att stanna. Du har rätt till ett liv och till att må bra. 

En sån där attityd kan man inte leva med. Antingen jobbar hon med sig själv eller så får man lämna. Inget kul liv....

Tack för att ni tar er tid och läser och svarar, nej det har inte varit lätt alla gånger.
Hon har gått massor i terapi, har krävt att jag skall gå i terapi, och nu går vår dotter i terapi. Jag har aldrig varit någon som ältar hit och dit, shit happens och forget it, allt kan man inte påverka, och vissa saker man gjort/sagt är passé, de kommer aldrig gå att göra ogjorda igen.
Jag vet bara inte hur jag skall gå vidare, jag vill inte såra någon, men jag vill känna riktig kärlek och kunna hitta på något med den jag älskar, nu händer inget alls.
Hur går man vidare?

Att gå i terapi handlar om att bearbeta det som hänt. Inte att ändra på verkligheten eller det som varit, utan bli bättre på att hantera det.

Det är inte detsamma som att "älta". De som ältar och blir bittra kommer inte vidare. Det är inte bra. Men att bita ihop och stänga in allt inom sig är inte heller bra. Det får ofta tråkiga följder för alla som behöver bearbeta något (vilket vi alla behöver någon gång i livet, sen kan man göra det på olika sätt), samt kan få katastrofala följer för personer som bär på trauman eller andra allvarliga upplevelser. Förr eller senare sipprar det nämligen ut. Efter 5 år, 10 år, 20 år. Det är dessa personer som börjar dricka, eller dämpar ångesten med droger, eller i värsta fall tar livet av sig.

Terapi har hjälpt massor med människor, men det fungerar inte alltid och framför allt måste man vilja själv, samt förstå vitsen med det. Är det inte för dig, fine. Samtidigt mår du ju inte bra?

Är det bara din relation / din partner som gör att du inte mår bra? Terapin verkar ju inte ha fungerat för henne, eller bara delvis fungerat. Eller var hon ännu värre tidigare?

Allt går inte att reparera, laga. Men man kan som sagt hitta sätt att hantera det, som gör att man mår bättre samt att det inte går ut över omgivningen. Det verkar inte din partner ha gjort. Hon låter deprimerad (overksam) samt är passivt aggressiv. Skitsnack om andra är ett av de vanligaste exemplen på passiv aggressivitet.

Du måste inte stanna i detta. Du frågar hur man går vidare. Vad vill du själv? Vill du lämna eller vill du ge relationen en chans till?

Jag har försökt i flera år, vi har även varit separerade, och då är det jag som har varit "boven" 
Jag har gått i terapi, men när terapeuten säger att jag inte behöver gå där, så får jag lite på det, vi har båda gått till samma terapeut. Hon vet att sambon gått igenom en massa skit, men hon har gått i terapi i över 10 år.
Jag har inte ens gått 10 ggr.

Jag vill inte såra någon, men jag vet att jag aldrig kommer att ha kul, så länge jag är i det jag är.
Många säger att jag är för snäll och inte säger ifrån, men inte lätt leva med en drama queen.

Som sagt, alla behöver inte terapi. Och man måste vara motiverad för att det ska funka. Det låter som terapeuten märkte att problemen inte ligger hos dig, att du inte skulle ha så stor nytta av det eller helt enkelt inte hade behov av det. I alla fall inte mer än några gånger.

Du skriver att du och din fru har varit separerade. Vad fick dig att gå tillbaka?

Man ska aldrig stanna av pliktkänsla. Du har inte ansvar för henne, hon är vuxen. Hon har också ansvar för hur HON beter sig.

Det låter som ni har nått vägs ände? Om många säger samma sak, att du är för snäll, att du har accepterat för mycket, då kanske det ligger något i det?

Jag insåg att jag inte var helt felfri själv, men hon har en förmåga att få mig att känna mig som en skurk, känns som att allt bara är mitt fel. 

Jag har också levt många år med en sådan partner. Han kunde inte ändra sig förrän jag lämnade honom, men han blev snabbt sitt negativa jag när vi flyttade ihop igen. Till sist gav jag upp, och jag känner mig otroligt mycket mer harmonisk och lugn idag. Barnen mår också bättre. Nu är de stora, men de minns oss mest bråka, det känns synd idag att jag inte gav upp tidigare, men man vill ju försöka allt när man har barn.

Ingen är felfri. Det är inget skäl till att gå tillbaka till en destruktiv relation.

Läs vad Ffo skriver och ta till dig. Hur mycket bättre hon mår efter att ha lämnat för gott.

När man har barn ihop bör man inte ge upp för lätt. Samtidigt mår barnen inte bra av att växa upp med föräldrar som bara bråkar, eller inte trivs ihop. Så det där är en avvägning. Hur många försök ska man ge det? Hur allvarliga saker handlar det om?

Att partnern ändrar sig först när man lämnar, eller först då ber om en andra chans och snart faller tillbaka i gamla mönster, är också ett tecken på att man inte bör försöka mer. Det tyder nämligen på att partnern egentligen inte är så intresserad av att förändras, eller inte klarar av det. Och båda måste anstränga sig för att relationen ska bli bättre, inte bara den ena.