Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?

Det var ironi... Godmorgon. 

Jag är oxo jävligt trött på missbrukare. Levde med en i 7 år och aldrig mer! Han försökte bli frisk men han valde hellre sina jävla droger o alkohol än att ta tag i sitt patetiska liv och det var mkt tyck synd om mig, hot om självmord, våld etc jag trodde allt skulle bli bättre när han blev pappa på nytt men nej !! Jag stack och bodde på kvinnohem med sonen för jag ville inte att min son ska leva med en sån värdelös pappa figur och ta efter honom. Min kompis har sett honom i stan och han ser ut som sju svåra år hemlös och allt. Han fick mig att må så jävla dåligt att jag har fortfarande men för livet och vill aldrig inleda ett nytt förhållande igen.

Jag har varit nykter och drogfri i snart 5 år. Jag tog mig ur missbruket med en klar ambition att detta var inte det liv jag ville leva och att jag är mer värd än att umgås med självdestruktiva människor som bara vill dra ner en i träsket. Ja jag låter hård när jag säger så, men efter att ha umgåtts med missbrukare i ungefär 17 års tid, har jag förstått att många av dessa människor faktiskt vill leva det där livet. I de här kretsarna går livet endast ut på tillgången på alkohol och droger, och har man inget att erbjuda är man ingenting värd.

Ingenting betyder något i de här kretsarna. Smicker och vänlighet har alltid en baktanke, att man ska bjuda på något och alltid ställa upp när det behövs.

Jag som har erfarenhet av missbrukskretsar i flera olika städer kan nu med fog säga att de flesta av dem är samma skrot och korn. Det enda de gör är att tycka synd om sig själva och livet för dem är ingenting värt utan tillgången till alkohol och droger. De har ofta ingen vilja att ta sig ur det destruktiva livet, inga drömmar eller ambitioner. Och de som försöker dra sig ur "gemenskapen", (som jag) ses som svikare och de gör tamejfan allt för att hålla en kvar på botten. När man förklarar att man vill göra något annat med sitt liv, att man inte vill leva det destruktiva livet, tycker de till en början att det är bra att man tänker så, men lik förbannat försöker de på alla sätt hindra en när man väl omsätter (eller försöker omsätta) orden i handling!

Jag tror därför inte längre ett skit på att alkoholism eller drogberoende skulle vara en "sjukdom". Dessa människor vet mycket väl att de har ett val, men de väljer flaskan eller drogerna, antagligen för att de tycker det är "häftigt" att leva det där livet.

De super/drogar för sina pengar och sen klagar de över att de inte har någon mat hemma. Eller så gnäller de över att ingen bryr sig om dem eller vill hjälpa dem, när de i själva verket inte vill bli hjälpta! Dessutom så har de ofta några "möjliggörare" i sin släkt eller bland vänner som ger dem pengar och upprätthåller på så sätt deras leverne.

Känner flera personer i dessa kretsar som genomgått ett antal behandlingar på olika hem, men när de kommer ut igen fortsätter de som vanligt. Jag själv har haft ett helvete bara att försöka ta mig ur "gemenskapen" och har fått flytta till hemlig ort med skyddad adress bara för att dessa personer tycker jag har svikit dem och vill hämnas.

Jag tror det är dags att samhället slutar dalta med dessa människor, som inte vill någonting med sina liv och som inte är motiverade till något. Tvinga dem till arbete bara! Tvinga dem att göra rätt för sig, det är rätta medicinen.

Ja jag låter jävligt hård nu men jag tror det är det enda som hjälper.

Alkoholism är inte en sjukdom, det fastslog Herbert Fingarette i sin forskning för flera år sedan.
De enda som säger att det är en sjukdom är dumma soc-kärringar från 70 talet och missbrukare som inte vill ta ansvar för sitt liv.

Starkt jobbat av dig att bli ren. Har själv en kompis som tog sig loss ur heroin beroende och har fått mycket stöd av mig. Det går om man vill, men varför ska man vilja när man kan leva på bidrag och bo i gratis lägenhet.

Alkoholism är inte en sjukdom, det fastslog Herbert Fingarette i sin forskning för flera år sedan.
De enda som säger att det är en sjukdom är dumma soc-kärringar från 70 talet och missbrukare som inte vill ta ansvar för sitt liv.

Starkt jobbat av dig att bli ren. Har själv en kompis som tog sig loss ur heroin beroende och har fått mycket stöd av mig. Det går om man vill, men varför ska man vilja när man kan leva på bidrag och bo i gratis lägenhet.

Nej, missbruk är inte någon sjukdom och ja, alla missbrukare får leva på bidrag och gratis lägenhet. ABSOLUT. SÅ RÄTT DU HAR....eller not, eller dock eller vilket nu?

Precis som schizofreni och paranoia heller inte är några sjukdomar. Enbart någon påhitt av folk som vill leva gratis här i Sverige.

Alkoholism är inte en sjukdom, det fastslog Herbert Fingarette i sin forskning för flera år sedan.
De enda som säger att det är en sjukdom är dumma soc-kärringar från 70 talet och missbrukare som inte vill ta ansvar för sitt liv.

Starkt jobbat av dig att bli ren. Har själv en kompis som tog sig loss ur heroin beroende och har fått mycket stöd a mig. Det går om man vill, men varför ska man vilja när man kan leva på bidrag och bo i gratis lägenhet.

Bara för att det är "klassat" som sjukdom, så behöver det inte vara det. Forskarna är verkligen inte överens här.
[...]

Jag är oxo jävligt trött på missbrukare. Levde med en i 7 år och aldrig mer! Han försökte bli frisk men han valde hellre sina jävla droger o alkohol än att ta tag i sitt patetiska liv och det var mkt tyck synd om mig, hot om självmord, våld etc jag trodde allt skulle bli bättre när han blev pappa på nytt men nej !! Jag stack och bodde på kvinnohem med sonen för jag ville inte att min son ska leva med en sån värdelös pappa figur och ta efter honom. Min kompis har sett honom i stan och han ser ut som sju svåra år hemlös och allt. Han fick mig att må så jävla dåligt att jag har fortfarande men för livet och vill aldrig inleda ett nytt förhållande igen.

Är det missbruket eller beroendet som är klassat som sjukdom?

Är du seriös?

Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?

Jag har varit nykter och drogfri i snart 5 år. Jag tog mig ur missbruket med en klar ambition att detta var inte det liv jag ville leva och att jag är mer värd än att umgås med självdestruktiva människor som bara vill dra ner en i träsket. Ja jag låter hård när jag säger så, men efter att ha umgåtts med missbrukare i ungefär 17 års tid, har jag förstått att många av dessa människor faktiskt vill leva det där livet. I de här kretsarna går livet endast ut på tillgången på alkohol och droger, och har man inget att erbjuda är man ingenting värd.

Ingenting betyder något i de här kretsarna. Smicker och vänlighet har alltid en baktanke, att man ska bjuda på något och alltid ställa upp när det behövs.

Jag som har erfarenhet av missbrukskretsar i flera olika städer kan nu med fog säga att de flesta av dem är samma skrot och korn. Det enda de gör är att tycka synd om sig själva och livet för dem är ingenting värt utan tillgången till alkohol och droger. De har ofta ingen vilja att ta sig ur det destruktiva livet, inga drömmar eller ambitioner. Och de som försöker dra sig ur "gemenskapen", (som jag) ses som svikare och de gör tamejfan allt för att hålla en kvar på botten. När man förklarar att man vill göra något annat med sitt liv, att man inte vill leva det destruktiva livet, tycker de till en början att det är bra att man tänker så, men lik förbannat försöker de på alla sätt hindra en när man väl omsätter (eller försöker omsätta) orden i handling!

Jag tror därför inte längre ett skit på att alkoholism eller drogberoende skulle vara en "sjukdom". Dessa människor vet mycket väl att de har ett val, men de väljer flaskan eller drogerna, antagligen för att de tycker det är "häftigt" att leva det där livet.

De super/drogar för sina pengar och sen klagar de över att de inte har någon mat hemma. Eller så gnäller de över att ingen bryr sig om dem eller vill hjälpa dem, när de i själva verket inte vill bli hjälpta! Dessutom så har de ofta några "möjliggörare" i sin släkt eller bland vänner som ger dem pengar och upprätthåller på så sätt deras leverne.

Känner flera personer i dessa kretsar som genomgått ett antal behandlingar på olika hem, men när de kommer ut igen fortsätter de som vanligt. Jag själv har haft ett helvete bara att försöka ta mig ur "gemenskapen" och har fått flytta till hemlig ort med skyddad adress bara för att dessa personer tycker jag har svikit dem och vill hämnas.

Jag tror det är dags att samhället slutar dalta med dessa människor, som inte vill någonting med sina liv och som inte är motiverade till något. Tvinga dem till arbete bara! Tvinga dem att göra rätt för sig, det är rätta medicinen.

Ja jag låter jävligt hård nu men jag tror det är det enda som hjälper.

Tala för dig själv! Mina erfarenheter är totalt annorlunda mot dina. Men jag tog mig ur det jag med, inte för att missbruket fick mig att må sämre än jag redan gjorde innan jag började, eller för att de många missbrukarvänner jag hade inte var äkta vänner (det var de enda riktiga vänner jag någonsin haft!), utan för att jag VISST hade drömmar och ambitioner och dessa gick inte ihop med missbruk! Du sprider en väldigt ensidig och gammal och omodern bild av hur missbrukare fungerar! Allt är inte som i din lilla bubbla